I Jupiter’s Circle Vol. 1 förflyttas vi till 1950-talet där vi får lära känna tre av medlemmarna i superhjälteteamet The Union lite närmare: Blue-Bolt, The Flare och Skyfox. Blue-Bolt lever ett trippelliv som superhjälte, kirurg och homosexuell (i en tid när detta var olagligt i alla USA:s stater) och utpressas av FBI-chefen J. Edgar Hoover, familjefadern The Flare kärar ner sig i en nittonåring vars högsta önskan är att bli superhjälte och playboyen Skyfox gör allt han kan för att lägga ungkarlslivet på hyllan men nobbas av Sunny som istället gifter sig med Skyfox hackkyckling Walter Simpson, Utopians bror.

Nu när vi kommit halvvägs in i Mark Millars 50-talssåpa i superhjältedräkt kan jag, efter en trevande inledning och ytterligare fem nummer, konstatera att väntan på Jupiter’s Legacy kommer att bli lång. Medan Frank Quitely i lugn och ro färdigställer fortsättningen på Jupiter’s Legacy gör vi en tripp med tidsmaskinen för att kolla vad det var som gick snett med Utopians nära och kära i superhjälteteamet The Union. Det är inget snack om att det som jag gillade mest med Jupiter’s Legacy var tecknaren Frank Quitelys vassa penna och även om tecknarna Wilfredo Torres och Davide Gianfelice är okej i Jupiter’s Circle så spelar de i en helt annan division och det samma gäller Millars skrivande som här går på bekväm autopilot.

Det märks att Millar gärna vill göra en twist på ett klassiskt Silver Age-äventyr genom att krydda sin 50-talsberättelse om superhjältar med utpressning, homosexualitet ur ett historiskt perspektiv, självmordsförsök, otrohet, 40-årskris, alkoholism och nattsvart svartsjuka men hittills liknar Jupiter’s Circle mest en dålig kopia på DC:s universum fylld med tröttsamma såpaklichéer. Visst, det är avsevärt mycket bättre än både Dallas, Dynastin och Falcon Crest men jag hade ändå förväntat mig lite av kylan och dramat som fanns i Jupiter’s Legacy och dessutom känns de första fyra numren överflödiga eftersom det är den brutala skilsmässan mellan Skyfox och The Union som verkligen betyder något för fortsättningen.

Det finns gott om små trevligheter, som när George (Skyfox), som aldrig växer upp, busar med Walter och flyttar hela hans takvåning till Afrika eller när han subtilt friar till Sunny genom att skriva ”Will you marry me?” på självaste månen. Alla olika fiender som The Union möter har också en härlig doft av gammaldags superhjälteäventyr, såsom utomjordiska invasioner, parallella universum med onda versioner av The Union, gigantiska marionetter eller telepatis jättebläckfiskar, men att Jupiter’s Circle skulle vara en ”Epic Prequel” till Jupiter’s Legacy är ingenting annat än falsk marknadsföring. Det enda som fick mig att hajja till var det faktum att Utopian är gift med en annan kvinna, utan superkrafter, vilket får en kedjereaktion att rassla till i min hjärna. När blir Lady Liberty och han ett par och vad händer med hans första hustru? Det får vi reda på i volym två.

2016 kommer Empress, tecknad av Stuart Immonen

Förutom Jupiter’s Legacy #5 och den lovande Huck (som kommer att recenseras när #2 kommer ut) har 2015 varit ett mediokert serieår för Mark Millar med avslutningen på MPH samt den genomusla, men snygga, miniserien Chrononauts och även om Jupiter’s Circle är bättre än bägge dessa två så är det lite mycket mellanmjölk för min smak. Förutom fortsättningen, och förhoppningsvis avslutningen på Jupiter’s Legacy, bjuder Millar även på en helt ny serie 2016 på Marvel Icon tillsammans med tecknaren Stuart Immonen. Den bombastiska rymdoperan Empress handlar om Emporia (inte köpcentrat i Malmö), hustru till en galaktisk diktator som beslutar sig för att fly från sin man tillsammans med en livvakt och sina tre barn. Planeten hon lämnar råkar vara Jorden…fast för 65 miljoner år sedan.

Trackback-adress