Aniara handlar om ett rymdskepp som evakuerat människor från en strålningsförödd jord, Aniara publicerades 1956 i kärnvapenskräckens tidevarv, men på sin resan hamnar den ur kurs och färdas mot ett okänt öde. När hopplösheten sprider sig erbjuder Miman, som sänder bilder från andra världar hopp. När Miman dör börjar desperationen ta över i skeppet på dess färd ut i oändligheten.
Knut Larsson har en säregen stil som jag är väldigt förtjust i. Teckningarna är i vanlig ordning väldigt vackra och detaljerna lyfter det hela ytterligare. Här tänker jag främst på rymdskeppen som är så fina att jag skulle ge mycket för en replika i bokhyllan. Miman är fin den också. En brist i recensionen är ju att jag inte kan jämföra serieversionen med originalet särskilt mycket. Men om du liksom jag inte tagit dig an/igenom Aniara så kan jag verkligen rekommendera serieversionen. Larsson fångar känslan av utsattheten i rymden på väg mot ett öde som ingen vill inse. När hopplösheten och vansinnet hotar att ta över så sätter människorna sin tilltro till högre makter. Samma högre makter som inte förmått skydda mot människans ondska från början. Aniara är en fascinerande berättelse och Larsson berättar den väl. Vid den första genomläsningen så fastnade jag lite för att det hade varit svårt att hänga med om man inte läst Harry Martinssons epos eftersom jag saknade delar av det jag läst men vid den andra genomläsningen så släppte jag det och läste serien som att det inte funnits något tidigare och då funkar den utmärkt för sig själv. Aniara är fascinerande seriekonst som jag varmt kan rekommendera.
Illustration: Knut Larsson
Förlag: Kartago förlag
Betyg: 4/5
