Sue, Ben och Johnny är återförenade och dessutom iförda sina klassiska blå dräkter. Dock saknas fortfarande Reed, Franklin och ungdomarna i Future Foundation som hålls fångna av det galna geniet The Quiet Man. Denne svartsjuke vetenskapsman, som kan ändra sitt utseende, har som mål att totalt förnedra Reed Richards och hans vänner och tänker avsluta sin lömska plan med ytterligare en monsterinvasion från Franklins pocketuniversum som Reed kommer att få skulden för. Den här gången blir det dock inte bara New York City som drabbas utan hela världen. Hämnden är ljuv. Mwahahahaha!!!

Fantastic Four Vol. 4: The End Is Fourever innehåller Fantastic Four #642-645 men Marvel har bara tillfälligt gått tillbaka till originalnumreringen eftersom det här bara är en fortsättning på James Robinson och Leonard Kirks senaste volym med min favoritkvartett. Detta är förstås bara en del i marknadsföringen när det gäller nedläggningen av denna Marvels långkörare, komplett med dyster nedräkning och olika versioner av FF:s logga för varje nummer samt ödesmättade trummor om slutet för teamet. Det visar sig dock att det mesta bara är falsk marknadsföring eftersom serien slutar med ytterligare ett status quo (inget splittrat team, inga dödsfall och Johnny får tillbaka sina krafter) som ger fria händer för en ny, och förhoppningsvis, bättre fortsättning.

James Robinsons berättelse, som bestått av 18 nummer plus en annual, doftar mycket 90-tal. Den tråkiga karaktären och drömjägaren Sleepwalker återkommer och även Heroes Reborn, Franklins pocketuniversum samt Susans onda jag Malice. Robinson använder sig flitigt av olika klichéer men ändå med en viss glimt i ögat. Min favorit är när Wizards unga klon Bentley (medlem av Future Foundation), som alltid varit ambivalent när det gäller att vara ond eller god, slutligen bestämmer sig för att följa sitt hjärta och räddar sina vänner och med god hjälp av hans senaste uppfinning: en dödsstråle som förvandlar saker till choklad. Mindre lyckat är det dock när The Quiet Man säger att han inte är någon billig Hollywood-skurk som avslöjar sina planer så att Reed har en chans att stoppa dem. Han har redan iscensatt dem…precis som Ozymandias gjorde i Watchmen för nästan 30 år sedan.

När Robinsons berättelse äntligen är över börjar det riktigt sorgliga kapitlet, nämligen fyra härliga fristående berättelser där vi får följa några ögonblick i de enskilda medlemmarnas liv. Karl Kesel och Joe Bennett ger oss ett klassiskt Silver Age-nummer i modern tappning med Johnny Storm, Sue och Franklin pratar om att familjen är det finaste vi har i en historia av Louise Simonson och David Marquez och Thing städar upp i staden och stoppar rånare i en berättelse av Tom DeFalco och Tom Grummett. Bäst av alla dessa historier är den där Reed och Valeria upptäcker saker på kvartettens lilla semester. En helt fantastisk berättelse i all sin enkelhet, skriven av Jeff Parker och fullständigt fabulöst tecknad av Pascal Campion.

Resten av avslutningsnumret består av ett kort men vemodigt avsked från tidningens redaktör Mark Paniccia, en brevkolumn med allas vår Willie Lumpkin och en kavalkad av FF-kreatörer, allt ifrån Stan Lee till Jonathan Hickman, som skriver om sina favoritomslag till serien. Den avslutande halvan av Fantastic Four #645 är så bra att man kan köpa den bara för detta och utan problem hoppa över finalen på Robinson och Kirks berättelse. Jag är övertygad om att vi inte har sett det sista av Fantastic Four i serieform och ser med glädje fram emot en fortsättning, gärna med Jeff Parker och Pascal Campion 🙂

Trackback-adress