Så. Sjukt. Bra. Två dygn efter att jag sett sista avsnittet så kvarstår intrycket. Daredevil är en av de bästa tv-serier jag sett. Den sällar sig till mina riktigt stora tv-upplevelser, sådana som lämnat spår. Skildringen av Anthony Andrews och Jeremy Irons kärlek/vänskap i de första avsnitten av En förlorad värld, mästerliga Matador om klass och ockupation, The Wire med sin lysande blandning av kriminalserie och socialrealism och True Detective som var så bra att jag utvecklade ett mancrush på Matthew McConaughey. Netflix Daredevil-serie är tvs motsvarighet till Christopher Nolans The Dark Knight Rises och fantastiskt lovande start på deras samarbete med Marvel. För att inte förta upplevelsen för någon innehåller min recension endast milda spoilers som berör de första avsnitten av totalt tretton.

Mitt eget intag av Daredevil begränsar sig till en trade av Ed Brubaker och Michael Lark så mina kunskaper om Daredevil var synnerligen begränsade även om jag kände igen såväl Foggy Nelson som Wilson Fisk aka Kingpin. Även gällande Karen Page ringer det en klocka. Det finns iaf så mycket som är så bra med tv-serien. Hell´s Kitchen känns precis så rått och hårt som jag förväntade mig. Miljöerna är lite av en våt dröm för mig som är svag den arkitektur som präglar serien, äldre tegelstensbyggnader med sliten insida, en del av de övergivna. Daredevils egen lya är så mycket avskalad industrikänsla att det räcker och blir över, en New York-dröm helt enkelt. Allt står i står i bjärt kontrast till Wilson Fisks minimalistiskt inredda lyxvåning med Wegners svartmålade CH24-stolar runt ett marmorbord och sjukligt välorganiserad jättegarderob.

Kontraster är ett genomgående tema i serien, Matt Murdock slits mellan viljan att hjälpa invånarna i Hell´s Kitchen mot Wilson Fisk och hans kumpaner och det rena hatet som deras handlingar väcker i honom. Daredevil är alltså en plågad man som tyngs av det ansvar han själv axlat. Han utsätter sig för många risker rent fysiskt och får också en hel del stryk och borde egentligen även uppvisat en del utmattningssymptom av psykisk karaktär pga sin själsliga börda.

Introt till serien med olika New York-byggnader som dränks i något som påminner om blod tillsammans med titelmusiken kan vara det snyggaste intro jag sett och då finns det ändå konkurrens. Det är bara en del av seriens genomgående tonläge och alla delar passar så fint ihop, en genomgående känsla av hopplöshet och brist på framtidstro i ett mörkt och på många sätt kallt Hell´s Kitchen. Serien är brutal, en scen i ett av de första avsnitten kan vara det vidrigaste jag sett sedan Edward Norton knäckte skallar mot trottoaren i American History X och Daredevil drar sig inte för att knäcka en arm eller två (ja, utstickande benpipor är standard).

Rollbesättningen då? Jo den är klanderfri. Charlie Cox lyckas fånga både ilskan och sårbarheten hos Matt Murdock liksom hans inre kamp mellan ont och gott. Cox känns trots att han är mindre biffig än  den serie-Daredevil jag stött på som klippt och skuren för rollen. Deborah Ann Woll (True Blood) upprepar delvis sin roll från True Blood men funkar bra som Karen Page, skådisarna som spelar Foggy Nelson, Leland Owlsley och Ben Urich fyller alla rollerna ypperligt med det som förväntas av dem. Klarast lyser dock Vincent D’ Onofrio som spelar Wilson Fisk. Fisk är en otroligt obehaglig figur som hela tiden är på vippen att sprängas av undertryckt ilska, han är som en vandrande tryckkokare. Den nervösa och samtidigt hatfyllda blicken hos en man med en enorm makt som fortfarande bär den lille mobbade killen inom sig har inte släppt mig riktigt än. Det är en av de där fåtaliga rollprestationerna som kryper under skinnet på en.

Sista avsnittet… Jag säger bara det… Jävlar.

Daredevil saknar alltså svagheter och jag är riktigt glad att det redan är klart med en andra säsong. Om kommande Netflix-adaptioner av Marvels serier är lika bra så är det bara att tacka och bocka.

Trackback-adress