Jason, son till Chloe och Hutch och barnbarn till den mördade superhjälten Utopian står inte ut längre. Hans familj håller sig gömda i Australien där modern jobbar i en pennfabrik och fadern städar medan Jason uppfostras att till varje pris smälta in och inte visa sina enastående krafter men han har alldeles för mycket av sin morfar i sig. Trots föräldrarnas varningar går han så långt att han bygger en meta-scanner för att leta rätt på superskurkar som gömmer sig eftersom alla hjältar är hejdukar till hans förvirrade morbror Brandon och Utopians fascistiske bror Walter och Jason kan inte heller sluta genomföra hjältedåd i smyg. Denna dumdristiga osjälviskhet leder honom dock rakt i en fälla gillrad av Barnabas Wolfe vars jobb det är att hitta och fånga in alla oregistrerade supermänniskor.

Avslutningen på första delen av Jupiter’s Legacy är här efter över ett års väntan från undertecknad och frågan är: Är den värd att vänta på?

Det dröjde alltså tio månader från förra numret innan Jupiter’s Legacy #5 äntligen kom ut i januari 2015 men för att djävlas lite extra så lyckades Diamond, som har monopol på distributionen av serier i USA, goofa bort min beställning och eftersom jag inte pallar att vänta längre beslöt jag mig helt sonika för att skaffa första samlingen i trade som nu också finns till försäljning. Det går inte att komma ifrån det faktum att seriens ständiga förseningar med bara fem nummer på två år varit en pina för oss som följt den i lösnummer och det kommer bli ändring på det enligt författaren Mark Millar. Medan den oerhört skicklige men minutiöst perfektionistiske tecknaren Frank Quitely färdigställer sista volymen får vi istället tolv nummer av Jupiter’s Circle, tecknad av Wilfredo Torres, som är en bakgrundshistoria till Jupiter’s Legacy som utspelas på 1950-talet. Om den serien dämpar min abstinens efter Quitelys förträffliga bilder återstår att se.

Nu åter till Jupiter’s Legacy #5 och på frågan om den var värd att vänta på. Svaret är ett tveklöst ja. Visst är det lätt att tappa sugen när så lång tid har gott men i finalen får vi njuta av rasande bra superhjälteaction där Millar, och framförallt Quitely, är i högform. Millar presenterar också den nya karaktären Barnabas Wolfe som är en blandning av Sherlock Holmes, Marvels Molecule Man och Christoph Waltz gestaltning av nazisten Hans Landa i filmen Inglourious Basterds klädd som en svart kardinal. Slutstriden mellan Wolfe, Jason och hans föräldrar som kommer till hans undsättning är brutalt fantastisk och något som jag sent ska glömma. Där de flesta superhjälteserier hade behövt tusentals ljudeffekter lyckas Quitely leverera djupt fysiskt obehag och bländande action med enbart sina bilder som till exempel när den supersnabba Chloe rusar till sonens försvar, hennes våldsamma knytnävar i Wolfes fejs för att inte tala om pappa Hutchs lysande entré. Precis som i tidigare nummer är Quitely lika bra i de mer vardagliga mötena. Jag tänker speciellt på scenen där Chloe berättar för en ledsen Jason att anledningen till att de gömmer sig är för att de inte vill att han ska dö som hans mormor och morfar gjorde. En skön inzoomning som avslutas med en utzoomning där Chloe omfamnar Jason.

Tärningen är nu kastad när Chloe, Hutch och Jason gett sig till känna och jag längtar efter fortsättning även om det kommer att dröja minst ett år innan jag får följa slutet på sagan om superhjältefamiljen Sampson.

Trackback-adress