Variantomslag till Bodies #1 av David Finch

Under sommarmånaderna har jag medvetet försökt att bredda mitt serieläsande med titlar från andra förlag än Image och Marvel som dominerar mitt läsande för tillfället. Marvel har en hel rad med intressanta titlar igång för tillfället och Image pumpar ju som bekant ut den ena höjdarserien månad efter månad i en aldrig sinande ström men det finns ju så mycket mer. 2010-talet är verkligen en guldålder med det ena indie-förlaget efter det andra, digitaliserade serier samt kreatörer som jobbar för flera förlag. Det finns helt enkelt ingen hejd på bra serier för tillfället och det är fantastiskt! Jag har redan utforskat The Empty Man och The Multiversity samt tänker läsa Winterworld (IDW) och The Devilers (Dynamite) men dagens recension handlar om en brittisk liten pärla från förlaget Vertigo: Bodies.

Si Spencer (The Vinyl Underground, Hellblazer: City of Demons) har kokat ihop en härlig soppa som handlar om ett mord med misstänkta rituella förtecken. Liket efter en naken man med brännskador på ena låret och axeln, gisslad över bröstet, stort köttsår i sidan samt ett öga borttaget dyker upp på Longharvest Lane, East End, London. Att mannen bragts om livet annorstädes är uppenbart och frågorna hopar sig. Vem är han? Varför ligger han här? Vem ligger bakom detta bestialiska mord? Vad är det för konstigt tecken som ristats på hans handled?

För att göra situationen ännu lite mer spännande och förbryllande så dyker vår döde man upp i fyra helt olika tidsåldrar där vi får följa fyra olika polisutredare och deras olika tillvägagångsätt för att lösa gåtan. Som grädde på moset tecknas även varje tidsålder av var sin tecknare.

Först ut har vi tecknaren Meghan Hetrick som tar oss till ett East End präglat av rasistiska upplop år 2014. Här möter vi Detective Sergeant Shahara Hasan, en muslimsk kvinna med mycket skinn på näsan och knivskarpt intellekt. Hon har alltid svar på tal när det gäller fördomar, både när det gäller att hålla den rasistiska rörelsen England’s Glory borta från sitt distrikt eller när det gäller polisledningens valhänta beslut.

Efter detta byter vi tecknare till Dean Ormston och förflyttar oss raskt till Jack The Rippers 1890 där vi får stifta bekantskap med Inspector Edmond Hillinghead, en Arthur Conan Dyle-liknande polis, metodisk och målmedveten samt lätt frustrerad över ointresset när det gäller vetenskapliga metoder inom poliskåren samt ledningens klassförakt. De verkar mer intresserade av det broderliga kamaraderiet i Whitechapell Lodge som Hillinghead motvilligt deltar i.

Den tredje tidsåldern tar oss till ett framtida East End. År 2050 är London av okänd anledning en öde ruinstad där vi får möta den lätt skruvade Detective Maplewood, tecknad av Tula Lotay (Supreme: Blue Rose), som hittar ett lik på Ongarvane, ett något förkortat namn på Longharvest Lane. Maplewood skiljer sig markant från övriga polisutredare med sina vardagskläder och pilbåge och verkar starkt påverkad av något sorts fenomen i staden som får henne att tappa ord och minne. London verkar också vara helt obebott bortsett från Maplewood och hennes mystiska lilla hjälpreda Bounce.

Sist ut har vi tecknaren Phil Winslades version av London år 1940, mitt under den fruktade Blitzen. Inspector Charles Whiteman, en polisman av judisk börd som av praktiska skäl ersatt sitt tyska namn (Karl Weissman) med en engelsklingande variant, skipar rättvisa på sitt eget sätt när det gäller de irländska gängen som präglar East End vid den här tiden.

Alla tecknare har en perfekt stil för sin respektive tidsålder, speciellt Dean Ormstons Mignola-liknande alster, och hela serien hålls samman av den mycket skicklige färgläggaren Lee Loughridge. 1890-talet framställs med mörkt svart, rökigt grått, chockrött och sjukligt vitt. 2050 har en främmande gul och lila färgskala,1940 skildras med mörka pulpiga färger och 2014 har lugna blåa och gråa nyanser.

Den här serien är en antologiserie med ett gemensamt tema där varje del får sex sidor var i rampljuset. Även om sidantalet är litet är varje delhistoria så välkomponerad och raffinerad att Spencer hinner med mer på två nummer av serien än vad vissa serier lyckas med på det dubbla. Alla olika personer i handlingen skildras på ett övertygande sätt och det är verkligen en udda liten kvartett som alla har sina små skelett i garderoben. Fyra bra serier för priset av en är verkligen välinvesterade pengar i denna mycket spännande thriller som ska komma ut med åtta nummer. Som omslagsfanatiker gläds jag lite extra åt att vi får njuta av mästare som Paul Pope, Jenny Frison och Brian Bolland i kommande nummer förutom de grymt snygga omslagen till #1-2 av Fiona Stephenson, David Finch och Francesco Francavilla. En riktigt bra serie från Vertigo helt enkelt som jag rekommenderar.

Trackback-adress