Sist ut i min lilla exposé av Rick Remenders nuvarande och kommande serietitlar kommer här första samlingen av Deadly Class. Efter att ha knockats av första numret (som jag recenserat här) såg jag verkligen fram emot att få sträckläsa första volymen i sin helhet och det sammantagna intrycket efter denna glädjestund är att Deadly Class inte liknar något jag läst av Remender tidigare. Faktum är att den med sitt självbiografiska innehåll om ond bråd död och desperata känsla av att passa in till varje pris fick mig att känna mig lite uppgiven och nedstämd. Det här är så långt ifrån episkt superhjältedrama eller framtidsdrama i Uncanny Avengers respektive Low samt fartfylld sci-fi i Black Science som man komma kan. Historien om Marcus Lopez går på djupet och berör mig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt och trots att jag inte kan identifiera mig med honom överhuvudtaget lider jag med honom och vill bara krama om honom. Det som jag trodde skulle bli en glädjestund blev istället något helt annat och mycket mer fantastiskt.

En starkt bidragande orsak till seriens storhet är helhetsintrycket. Wes Craig som jag stiftat bekantskap med i Guardians of The Galaxy under Abnett/Lanning levererar otroligt snygga kompositioner med nerv, glöd, känsla, asgrymhet, blod och våld med skarp frenesi och intelligent hjärta som jag inte hade förväntat mig. Varje färg i Lee Loughridges färgpalett är vägd på guldvåg och detsamma gäller Rus Wootons text och övergripande design som gör Deadly Class till något alldeles extra.

Deadly Class utspelar sig i Reagans 1980-tal där presidentens beslut om nedskärning av USA:s mentala institutioner fick till följd att tusentals trasiga och hjälplösa människor tvingades ut på gatorna. Efter att en galen människas självmord resulterat i Marcus föräldrars död beslutar han sig i tidig ålder att han har en person på sin dödslista: president Reagan själv. Hur detta ska sluta får vi inte reda på i den här volymen men det kommer definitivt att prägla seriens framtid, var så säker.

Serien handlar, som jag nämnde i min första recension, om en skola för lönnmördare och ni som snabbt börjar tänka på Morning Glories, Five Weapons eller för den delen Harry Potter kan glömma det blixtsnabbt. Den här serien kryper under skinnet och får oss att uppleva alla känslor av motstridighet och utsatthet som spökar i Marcus medvetande. När han valsar runt i matsalen för att hitta en plats att sitta och slutligen beslutar sig för att äta i korridoren gör det ont i magen. När han överdoserar på LSD i Las Vegas är det som att man själv hallucinerar och inte kan skilja på verklighet och fiction. När han misshandlas av Marias svartsjuke och psykopatiska pojkvän gör det ont i hela kroppen och så vidare. Marcus bräckliga inre är på gränsen till galenskap och även om han inte är där än är det fascinerande att få följa med på resan, hur galet och sjukt det än låter.

Trots rikligt med våld och överdoserande är Deadly Class ingen hyllning av sådant beteende. Det framställs istället smärtsamt naket och brutalt realistiskt, fritt från effektsökeri och annan exploatering. Jag är medveten om att den här serien inte passar alla smaker men själv kommer jag inte sluta läsa historien om Marcus Lopez förrän hela skithuset går upp i lågor.

Trackback-adress