Mats Källblad är min favorit bland svenska serieskapare och det är oerhört glädjande att vi nu kan presentera en intervju med honom. Mats Källblad slog igenom med Garagedrömmar och Vakna laglös och har också bl.a. skapat serierna Vimmelgrind och Sture Stelben.

Kan du berätta om hur det kom sig att du började teckna serier för bra länge sedan nu?
Det var nog flera olika anledningar. Min farbror jobbade på ett pappersbruk och tog hem papper till mig och mina syskon. Lådvis med A4-ark som makulerats av olika anledningar, eller meterrullar som blivit felskurna. Så vi hade alltid papper. Serieberättelser blev det från början. Jag minns att någon noterade det på lekis, och då hade jag ritat serier länge tyckte jag. Vi bodde vid skogen där vi lekte väldigt mycket. Lekarna var långa episka berättelser, med karaktärer som föddes ,växte upp, flyttade och dog. Berättelserna löpte vidare sen när vi satt inne och ritade. Framförallt var det jag och min bror som ritade dessa serier.

Vilka förebilder har du inom tecknande?
Jag har väl egentligen ingen direkt förebild, men det har ju varit perioder där någon influerat mycket, och spår av detta hänger nog kvar fortfarande nånstans även om en utvecklas vidare. Den belgiske tecknaren Hermann påverkade tidigt, liksom Frank Margerin. Senare influenser är Julie Doucet och Tove Janson.

Hur skulle du säga att du utvecklats som tecknare under de senaste tjugo åren?
Det är nog att jag alltmer litar på magkänslan, samtidigt som jag också insett hur mycket det finns kvar att lära.

Vad sysslar du med förutom att teckna serier?
Jag spelar ju en hel del musik, både i band och själv. Och rent konstnärligt ligger det väldigt nära själva kärnan; det att berätta. Tillsammans med tre andra låtskrivare driver jag till exempel projektet Påtår hos Moa Martinson där vi tar oss an hennes liv och verk. Det är roligt, berikande och nästan lite hisnande att närma sig en annan skapande människa sådär.

Du är uppväxt i Osby i hjärtat av Göinge. Har din uppväxt där format ditt serieskapande och i så fall hur?
Helt klart. Jag kommer från arbetarklassen på landsbygden och det ger självklart vissa referensramar som jag varken kan eller vill vara utan. Min bakgrund anger nog tonen för i princip allt jag gör i serieväg. Som ung var jag nog inte särskilt medveten om det, jag bara gjorde min grej, Senare, framåt sen tonår, kände jag att det inte fanns så mycket berättelser om min verklighet, och det gav nog en identitet. Vid tjugoårsåldern kunde jag nog nästan se det som ett slags uppdrag, som till slut ledde fram till debutalbumet Garagedrömmar.
Det är snart tjugo år sedan Garagedrömmar och Vakna laglös gavs ut. Hur mycket av dem byggde på dina egna erfarenheter?
Vissa delar av miljön, karaktärer och händelser är till stora delar rent dokumentär, men allt är utnyttjat för att stöpa om till en sammanhållen historia. Nu, som en mer erfaren serieskapare, kan jag tycka att jag låste mig i ambitionen att ”skapa en berättelse”. Jag kunde nog inte riktigt se och förstå vad som var intressant att skildra, och den här outnyttjade kraften i materialet kan störa mig nu.

Medan framförallt Garagedrömmar men även Vakna laglös hade mycket av sorglös ungdomsskildring om än med stråk av vemod så är Lång väg tillbaka betydligt mörkare och mer politisk. Hur kommer det sig?
Ganska snart efter Vakna laglös började jag göra kortare novellserier. Tanken var att göra dessa löpande och att de till slut skulle kunna samlas i en tredje bok. Men jag hade nog inte tänkt att det skulle dröja ända till 2011. Ungefär hälften av serierna i Lång Väg Tillbaka ritades sista året innan boken kom ut. Då hade jag en klar tanke bakom innehållet och den röda tråden, som handlade om klass. Jag hade ju sysslat med detta ämne hela tiden men kände att saker missuppfattades, ofta för att recensenter inte kände till miljön jag beskrev. Så jag ville göra ett tydligt statement med en bok som fokuserar på klasstillhörighet. Samtidigt var boken ett experiment i sig, för jag såg till att det inte stod ”klasskildring” på bokens baksida. Tanken var att se hur den skulle bemötas, och om läsare och recensenter förstod vad den handlade om. På så sätt var boken ett offer. Den bemöttes som en mer politisk bok för att jag gjorde berättelserna så komprimerade och tydliga. Men trots allt skrev ingen recensent att det var en klasskildring. Det här har jag skrivit mer ingående om i en text som heter ”kulturens gränsvakter”.

När man läser din blogg så förefaller politik vara väldigt viktigt för dig. Har ett större politiskt intresse kommit med åren eller är det något du burit med dig länge?
I grunden har jag nog alltid tyckt att allt är politik. Det handlar ju om hur en vill att tillvaron ska se ut. Som ung navigerade jag dock mer runt saker och fann mina speciella sammanhang. Att det syns mer och mer i det jag skapar beror framförallt på en växande frustration över så mycket stillatigande trots uppenbara orättvisor. Och då är det på en rätt basal nivå; Jämställdhet, homofobi, rasism, miljöförstöring mm.

Vimmelgrind är en fantastiskt varm och vemodig allåldersserie. Var har du hämtat inspirationen till den?
Den är nog sprungen ur mycket av den kultur jag växt upp med. En mustig gryta med Astrid Lindgrens barnböcker, seriealbum från 70-talet, blandat med verkliga historier och livsöden, människor jag mött eller hört berättas om. De olika karaktärernas bakgrundshistorier skymtar fram emellanåt, och det ger kanske en underliggande ton av vemod.

Jag tycker den är vemodig framförallt för att den skildrar en landsbygd som känns som den är på väg att försvinna. Jag upplever att landsbygdsskildringarna blir allt färre och alltmer fokuseras på större städer. Hur ser du på det?
Det bor ju allt färre folk på landsbygden för det finns ingen försörjning där. Det ger svängrum för stora bolag att härja lite hur dom vill. Det syns inte minst på hur skogen behandlas. Äganderätt går före biologisk mångfald. Gamla artrika naturskogar förvandlas till trädplantager, en katastrof för den biologiska mångfalden. Sånt tänker jag på mest faktiskt kring den här frågan. Att det är den ägande klassen som finns kvar på landet, och dom snackar mest pengar.

Nu i maj släpptes Hundra år i samma klass ut på Galago. Vad kan du berätta om den?
Det är en samlingsvolym som inkluderar mina album Garagedrömmar, Vakna laglös och Lång väg tillbaka. Boken inleds dock med den nytecknade serien Ester och ungarna som är berättelsen om min mormor. Hon blev ensamstående med elva barn, kördes bort från kommunen och fick barnen omhändertagna av myndigheterna. Enda orsaken var att hon var fattig. Den här serien var från början egentligen tänkt som en egen bok men förlaget fick idén att göra en volym tillsammans med de andra berättelserna, och serien gjordes också klar med den tanken. Historien utforskar den bakgrund som formade mig som serieskapare, och ger därför också en djupare inblick i de andra serierna.

Hur länge har du arbetat med Ester och ungarna?
Historien har jag burit med mig otroligt länge men det var hösten 2011 som jag började skriva själva manuset till det som blev serien.

Hur har det varit att arbeta med din släkthistoria, vilka avvägningar har du fått göra?
Eftersom min mor och hennes syskon figurerar i historien har jag jobbat med stor respekt för dem. Men det är i huvudsak en historia om min mormor. Själva anledningen till att jag gjorde historien beror till stor del på Vanvårdsutredningen som tillsattes 2005 av dåvarande socialdemokratiska regering. När rapporten lades fram i september 2011 visade den på en omfattande vanvård på både barnhem och fosterhem. Regeringen, som då hade blivit borgerlig, avslog upprättelserapporten och vägrade ersättning till de drabbade. Anledningen var att ”man inte kunde veta om folk talade sanning”, som de sa. Men opinionen blev kraftig och regeringen fick backa. Det här avslöjar stora kunskapsluckor om hur samhället ser ut. Dessa makthavare tillhör ett skikt som inte får sina barn omhändertagna, och de befinner sig uppenbarligen också långt ifrån någon utsatt människa. Samhället är skiktat, och människosynen är samma nu som då. Det var då jag bestämde mig för att berätta historien om mormor.

Sätter samlingen punkt eller finns det mer berättelser om Isak och Molly?
Det finns mer, men jag vet inte när jag kommer att ta itu med det.

Arbetar du med något nytt serieprojekt för närvarande?
Jag håller på att slutföra en bok tillsammans med författaren Ingegerd Johansson. Det blir dock mest illustrationer från min sida med texter av Ingegerd. Hon har kört motorcykel sen slutet av 1960-talet och skriver i novellform. Boken heter Bortom europavägen och planeras utkomma i september i år.

Har du något drömprojekt vad gäller serier?
Jag skulle kunna tänka mig att jobba i team kring ett projekt, att vara flera kreatörer som tillsammans skapar något. Det är ganska trist att jämt jobba själv och ensam komma på lösningar. Och jag tror att det skulle kunna bli så mycket bättre. Ungefär som att spela i ett band.

Tack för intervjun och lycka till framöver.

Tack!

Trackback-adress