Här fortsätter kavalkaden av nyligen avslutade Marvel-NOW!-titlar. Först ut var Gillen/McKelvies Young Avengers följt av Allred/Fractions FF och nu har turen kommit till samme Fraction och hans tecknande kollega Mark Bagleys version av ”Marvel’s First Family” Fantastic Four.

Som jag tidigare skrivit är kvartetten tillsammans med telningarna Franklin och Valeria på interdimensionell semester/exkursion med Reeds baktanke att hitta lösningen på att kvartettens krafter kommer att gå bananas.

Matt Fraction och co lyckas leverera tre minnesvärda nummer av den här volymen av Fantastic Four. I #5 reser familjen till Rom vid tiden för republikens sista omtumlande år och får där reda på att Julius Caesar egentligen är en tidsresande alien. Mötet och räddandet av honom visar sig senare viktigt i framtiden. #6-7 tar oss först till alltings ände och sedan till alltings början och är ett klassiskt Fantastic Four-äventyr med den levande bomben Blastaar som munter gästskurk. Här får vi en historia där alla element som gör vår kvartett fantastisk får komma till sin rätt: kosmiska äventyr av ödesmättad art, upptäckaranda, smart action och familjesammanhållning. Dessutom briljerar Paul Mounts med sin färgläggning och Mark Bagleys penna får perfekt hjälp av tuscharna Mike Farmer och Andre Hennessy vilket sammantaget resulterar till volymens höjdpunkt. Synd bara att det kom så tidigt och inte räckte ända fram till #16.

Precis som med FF tvingades Matt Fraction lämna över skrivandet av serien, i det här fallet till först Christopher Sebela följt av Karl Kesel, för att hinna med skrivandet av nya titeln Inhuman som sedan ratades av Marvel-redaktionen och hamnade i samma byrålåda som till exempel Frank Millers Doctor Strange som inte heller fick se dagens ljus. Att säga att serien blir rörig och förvirrat krånglig är en kraftig underdrift och då var Fractions Fantastic Four ändå inte så lysande när han skrev själv, bortsett från ovan nämnda nummer. Tecknarkvaliteten rasar också successivt ju närmare slutet vi kommer när Joe Rubinstein tar över tuschandet och inte blir det bättre när Mark Bagley helt plötsligt också ersätts av den medelmåttige Raffaele Ienco. Tyvärr har jag så här långt in i berättelsen slutat att bry mig. Jag läser apatiskt klart serien i hopp om att finna en ljuspunkt bland skruller, tidstjuvar, alternativa världar och kampen mot Doom The Annihilating Conqueror som ska representera storbossen i det här taffligt hoprafsade slutet. Jag vill bara att det ska ta slut. Snälla Marvel, det här är lika långtråkigt som att se färg torka och lika smärtsamt som en rotfyllning.

Nej, Matt Fractions Fantastic Four tänker jag bunta ihop och skicka till okända släktingar i Dalsland så jag kan glömma att jag läst den och istället riktar jag blickarna mot James Robinson och Leonard Kirks nya volym som kommer ut i slutet av februari. Under tiden tänker jag läsa valfri fantastisk arc av Stan Lee, John Byrne, Mark Waid, Mark Millar eller Jonathan Hickman fenomenalt tecknad av Jack Kirby, John Byrne, Mike Wieringo, Bryan Hitch, Steve Epting eller Nick Dragotta. Dessa herrar har levererat oförglömliga mästerverk med min favoritkvartett och jag vägrar ge upp hoppet om nya härliga episoder med mina älsklingshjältar.

Trackback-adress