Jeff Lemires nya Vertigo-projekt Trillium har efter fyra nummer kommit igång ordentligt – fattas bara annat när det är fråga om en 8-delars miniserie. Tids/dimensionsrese-SF-historien har kommit igång, världen är presenterad och Lemire har övergivit det fyndiga men i slutändan gimmickartade tricket från #1 (och i viss mån #2) att berätta en historia från ena sidan av tidningen och den andra parallelhistorien från andra sidan (man måste alltså vända på tidningen då och då för att kunna följa berättelsen). Mötet mellan 3790-talets botaniker Nika Temsmith och 1920-talets äventyrare William Pike har sin egen obönhörliga logik mot bakgrund av ett antal hotande katastrofer – dels människosläktets snara utdöende om man inte får tag på tillräckliga förråd av blomman Trillium, och dels den transdimensionella explosion som nu hotar, iscensatt av Temsmiths gung ho-krigiska chef Commander Pike. Låter det krångligt? Faktum är att när man läser så framstår berättelsens blandade tidsplan inte alls som särskilt komplicerade eftersom Lemire gör ett enastående jobb med att med små medel förklara – eller i alla fall begripliggöra – hur de korsande världarna fungerar och vilka ”lagar” som råder för deras samspel. Ett skolexempel på det för SF-genren så viktiga world building.

Karaktärerna är en smula mer schablonartade – den idealistiska Temsmith, den plågade Pike – men i Lemires händer blir de ändå mycket levande och eftersom Trillium också är en kärlekshistoria (”an SF romance”, som taglinen lyder) är denna karaktärstrovärdighet naturligtvis  A och O. Mer än i sina superhjältehistorier får Lemire här visa hur han ledigt behärskar flera genrer till fullo.

Jämför man med senaste Lemire- Vertigo-historien Sweet Tooth har denna miniserie ett mycket mer uppdrivet tempo (det ligger ju såklart i sakens natur), men det förtjänar att påpekas att en annan styrka i Trillium är det närmast andlösa drivet framåt, mot den annalkande katastrofen – huvudpersonerna ges i händelseförloppet ingen chans att hämta andan och därmed inte heller vi läsare. Jag som vant mig vid att se Lemire som en slow burn-författare blir mycket positivt överraskad av detta.

Lägg därtill en mycket känslig färgläggning gjord gemensamt av Lemire och José Villarrubia (som ju också var Lemires parhäst i Sweet Tooth) och vi har än en gång en Lemire-serie som är snudd på ett mästerverk. Dock håller jag tillbaka det allra högsta betyget tills hela serien är avslutad; det ska bli mycket spännande att se hur Lemire har tänkt få ihop denna årtusendejämkande kärlekshistoria.

Trackback-adress