Efter de historiska tillbakablickar och de genreutflykter, fantasy och weird western istället för den vanliga noirskräcken, som präglat Fatale från nummer 11 är vi nu tillbaka på huvudspåret: den odödliga Josephine och männen vars liv kapsejsar i mötet med henne. Det är ett kärt återseende. För även om Ed Brubakers manus höll sin sedvanliga stramhet och Sean Phillips med lyckat resultat testade en del nya vägar, så kändes insatserna aldrig lika höga i berättelserna om de kvinnor som tidigare haft Josephines förmågor/förbannelse/åkomma som i de två första historierna samlade i albumen Death Chases Me och The Devil’s Business.

Galen i mötet med litteraturen.

I nummer 15 möter vi igen Nicolas Lash, vars besatthet av Josephine nu lett honom till fängelse för ett mord han inte begått. Men ödet verkar inte vara riktigt färdigt med Lash. Frågan är bara om den blodiga flykt vi får se här leder till friheten eller bara djupare ner i fördärvet? Troligtvis det senare.

Brubaker låter sina egna erfarenheter färga skrivandet tydligare än vanligt i den nya historia som börjar i numret. Med handlingen förlagd till Seattle 1995 surfar vi inte bara in på grungevågen utan får också gästspel av några kompisar som han delade bostad med när det begav sig. En av mina huvudteser vad gäller litteratur i allmänhet och serier i synnerhet är att man som regel når något intressantare via fiktion än det oförblommerat självbiografiska. När man ofiltrerat försöker återge sin egen existens hakar man upp sig på att allt ska vara korrekt återgivet och så nära ”sanningen” som möjligt. Att hitta på frikopplar författaren från autenticitetskraven och ger texten en allmängiltighet den annars utestängs ifrån. Sedan finns det givetvis en rad andra anledningar till varför jag hellre läser William Gibson än Karl Ove Knausgård och mer Mike Mignola än ”Valfri svensk självbiografiker”, men min huvudpoäng är att man kan vara minst lika personlig i sitt berättande när man gestaltar ockult skräck som när dagboksanteckningar utgör grundstoff. Och Brubakers skildring av musikerkollektivets vedermödor ger omedelbar igenkänning och förmedlar figurer och händelser som är lätta att känna igen. Enligt min tes tack vare snarare än trots att bara personerna och detaljer som fanzinskapandet och drogerna har verklighetsförankring. Givetvis är man å upphovsmannens vägnar djupt tacksam att det är så. För den som följt serien vet vad som väntar i Josephines kölvatten – galenskap och ond bråd död. Här får vi blott några illamåendeframkallande glimtar av vad som hänt och aningar om vad som komma skall. Phillips får fullt utrymme att visa grovt skalltrauma och illustrationernas äckeleffekt förstärks rejält av Elisabeth Breitweisers dämpade palett.

Ovanliga metoder för finansiering av musikvideo prövas av Brubakers protagonist.

Som alltid ges vi lösnummerköpare lite extra godsaker, denna gång i form av en essä om bergsbestigaren, författaren, ockultisten och världens självutnämnt styggaste karl Aleister Crowley. Jess Nevins text är uppfriskande klarsynt och fri från det mytologiserande skimmer som vanemässigt behäftar skribenter som tar sig an denne brittiske bad boy. Men trots att Nevins nämner en del av det som Crowley faktiskt åstadkom vid sidan av att bete sig som ett självupptaget as kan jag tänka mig att grundtonen upplevs som mer än lovligt frän om man gillar gamle Perdurabo.

Jag hoppas att min text ger vid handen något som många hört mig säga förut: läser du inte den här serien gör du dig själv en grov otjänst. Fatale är något av det bästa som publiceras just nu och alla bör skaffa den oavsett preferenser i övrigt.

Don’t ask, just buy it!

Trackback-adress