Dags att samla sig för ett blogginlägg. Inte helt lätt efter att precis ha sett avsnitt nio, säsong tre av Game of Thrones. Satan i gatan vilken käftsmäll. Men Theo då. 2008 var ett hyfsat startår för intressanta serieprojekt i Sverige. Förutom Jakob Nilssons första Stieg Trenter-bearbetning så kom första albumet med Ola Skogängs ockulte detektiv Theo, Mumiens blod. Detta följdes sedan upp med det Urhunden-nominerade De förlorade sidornas bok. Efter det kom en samling med kortare serier som jag ännu inte läst, I dödsskuggans dal. I Deus Ex Machina är det en mörkare stämning som ackompanjeras fint av Daniel Thollins dito teckningar. Theo och polisen Max kallas till Dalarna där en sjö torrlagts och en märklig byggnad visat sig. Två barn har försvunnit i byggnaden och Theo, max och några lokala poliser ger sig ner i underjorden. Theos tidigare äventyr kan mest liknas vid gamla matinéfilmer men Deus Ex Machina är istället väldigt mycket Lovecraft. Den torrlagda sjön i Ludvika är Theos At the Mountains of Madness. Jag har inte läst någon av de serier Daniel Thollin tecknat tidigare men teckningarna är riktigt bra och allt förstärks av den dova färgläggningen. Första delen är definitivt det bästa jag läst med Theo, Ola Skogäng hanterar skräcken finfint och bygger upp en gastkramande stämning.

I andra delen står Ola Skogäng för teckningarna och han blir bara bättre och bättre. Hans teckningar passar också den andra delen, som till stora delar utspelar sig i Stockholm, bättre än den första då stämningen i serien lättat lite även om det läggs ytterligare bitar i pusslet och en del svar ges. Andra delen är inte lika bra som första delen med dess klassiska skräckelement men kombinationen av en odödlig, Swedenborg och Atlantis gör även den andra delen bra. Deus Ex Machina: Fadern är helt klart det bästa Theo-albumet hittills. Jag hoppas att Ola Skogäng håller tempot och jag återser gärna Daniel Thollin som tecknare av Theo. Det ska bli extra intressant att följa Theo framöver.