Omslag av Mike Mignola.

I en serie som är ett solitt bidrag till subgenren ”guys on a mission” återser vi en släkting till den rustning som senast siktades i Lobster Johnsonserien The Iron Prometheus 2007.

Trots att Mignola och gänget han arbetar med haft endast 19 år (samt givetvis sedan tidernas begynnelse i berättad tid) på sig att bygga ut mytologin kring Hellboy så vågar jag påstå att man snart uppnått en snårighetsgrad värdig ett DC före Crisis On Infinite Earths. Referenserna går kors och tvärs serierna emellan och figurer från vår tid transponeras på magisk väg till Hyperborea (i skamligt nog ännu ej recenserade The Abyss of Time som gick i B.P.R.D. Hell On Earth # 103 – 104). Det där trivsamma gyttret som är livsluft för oss som alltid läst, i bästa fall en inlärningskurva och i värsta ett oöverstigligt hinder för nya rekryter är definitivt här för att stanna. För till skillnad från Marvel, där man som Henrik påpekade häromveckan sannolikt räknar ner till megahändelsen The Resurrection of Peter Parker!, har Mignola och hans redaktör Scott Allie hela tiden hållit på en hederskodex som går emot det konsekvenslösa dödandet av figurer i berättelserna. Nog för att såväl Sir Edward Grey som Lobster Johnson och av läsekretsen omåttligt saknade Roger fortsatt spela en roll i dramat även sedan de lämnat den jordiska scenen, men något fuffens av typen tidsresor, kloner och så vidare har man ännu ej begagnat sig av. Ooops, där höll jag visst på att glömma hela premissen för The Return of the Master…

Men åter till år 1944 där en av de där trupperna omaka soldater som Mignola och John Arcudi uppnått mästerskap i att skriva ligger och trycker utanför ett nazistiskt vapenlager i väntan på sitt luftunderstöd. Det kommer i form av Project Epimetheus (mer om det senare), eller Sledgehammer som en i bombplanets besättning målar på projektilen innan den släpps ner över det ockuperade Frankrike. Vad som följer är en riktig gammeldags ”clobbering time” där mannen (?) som kliver ur tidigare nämnda projektil expedierar nazisterna genom kraften i den rustning han bär, oavsett om de är vanliga fotsoldater eller en gigantisk stridsrobot. Jason Latour, som fick den föga avundsvärda uppgiften att ta över tecknandet sedan John Severin gick ur tiden förra året, levererar scener och sidupplägg med en sådan dynamik att man under läsningen närmast sugs från en ruta till nästa och får bläddra tillbaka åtskilliga gånger för att hinna lägga märke till det fina detaljarbetet.

Nummer ett är skådeplats för bataljer och rusig layout. Tvåan inleds förvisso med en granatkastande, tankhoppande strid värdig Sergeant Rock men här läggs det mesta av krutet på fördjupning av persongalleriet och mytologisk återkoppling. Epimetheus var för övrigt en Titan i den grekiska mytologin och bror till den mer kände Prometheus som gav elden och konsten till människorna. Epimetheus å sin sida får representera materialism och handling utan eftertanke. Saker som mänskligheten bevisligen ägnat sig åt större delen av sin existens men inte är lika stolta över, vilket förklarar hans status som den oftast negligerade Titanen. Manusförfattarna leker förstås med de mytologiska dimensionerna på ett snyggt sätt och lägger givetvis till åtskilliga skäppor av sin egen på vägen. Man anknyter även till Edward Bulwer Lyttons roman Vril, the Power of the Coming Race (som ni kan köpa här) från 1871, men det blir en lite för lång historia att reda ut i denna text.

Ond alternativ framtid av Jason Latour.

Så vi får en jättefajt i första numret, fördjupning, känslomässig tonträff och ett helt annat tempo i det andra. Det är en serie som växer med varje omläsning och precis som väntat får mig att vilja gräva fram äldre nummer och kolla hur allt hänger ihop. Huruvida serien fungerar som det i katalogerna ständigt återkommande mantrat ”perfect jumping on point” för läsare som inte lever 24/7 i Hellboys värld låter jag vara osagt. Men förbaskat bra är det hur som helst!

Trackback-adress