Som vi har väntat! Nog för att tiden sedan Goyastänkaren In the Chapel of Moloch (2008) har varit kantad av fantastiska serier som Witchfinder, Baltimore, mängder av B.P.R.D. och annat är det ingenting som riktigt går upp mot Hellboy både skriven och tecknad av Mike Mignola. Det fick vi till sist i december. Levde han upp till alla förhoppningar?
(HERE BE SPOILERS!)

Det känns glädjande att kunna svara ett rungande ”Ja” på den frågan. Från den inledande strama runan över Hellboys liv på jorden är man återigen fast i denne fantastiske berättares garn. Tolv rader i vitt på svart som avslutas med meningen ”Shortly thereafter he fought a dragon and was killed”. En ganska tillbakahållen karaktärisering av den gargantuanska dramatik vi bjöds på i The Storm och The Fury om du frågar mig. Vad som följer är sedan en helvetesfärd med Sir Edward Grey som en motvillig Vergilius och i Hellboy har vi en Dante utan den poetiska ådran.

Mignola har verkligen inte legat av sig vad gäller det bildmässiga uttrycket. Det är både episkt och återhållsamt på sidor där tuschsvärtans oändliga rymder får ge vika endast för en eller ett par väl utvalda detaljer, som kontrasteras med nästa uppslags stridsmyller. Dialogen är likaledes sparsmakad och tyngd av en pregnans som den lyckligtvis bär upp med den äran. När första numret sedan avrundas med att Hellboy trakteras till en scen ur en dockteaterföreställning av A Christmas Carol, för att därefter hämtas av nattens första utlovade spöke, ja då känner man sig tryggt hemma i Mignolaland.

Känslan håller i sig i nummer två, trots att det till stora delar upptas av en rekapitulering av Hellboys bakgrund och roll som helvetets härförare, saker som trogna läsare vid det här laget hört om i mer än 18 år och borde vara närmast lika trötta på som Big Red själv. Men det fungerar när återberättandet interfolieras med helvetespanoraman och tillräckligt många nya vinklingar på denna fördömda orts hierarkier och hemligheter för att såväl nytillkomna som veteraner bör känna sig välkomna. Och scenerna från Hellboys födelse som markerar att vi kommit halvvägs genom denna serie är en minst sagt brutal pay off.

Don’t ask just buy it!

Trackback-adress