Juletider innebär inte bara en massa stress över julklappar och tråkig storstädning, utan även att det är dags för någon sorts årskrönika. Jag hade gärna skrivit några ord om serieåret som gått, men då jag periodvis varit mentalt bortkopplad från alla typer av serienyheter så hoppar jag nog över det i år. Tänker istället att jag skriver några rader om ett relaterat ämne som fått väldigt mycket uppmärksamhet under året som gått. Min julkrönika kommer att kretsa kring nördkulturen i allmänhet och termen nörd i synnerhet.

Låt oss börja med att kalla 2012 för Nördens år. Alla ser på Game of Thrones och Walking Dead, nördiga podcasts ploppar upp överallt, TV-spel är ett måste, serieläsandet ökar och scifi, fantasy och superhjältar dominerar på bio. Utbudet är bättre, acceptansen är större och nördar i alla åldrar gör sin röster hörda.

Det är fint på något sätt att fler och fler idag är beredda omfamna nördepitetet till fullo och bära det på kavajslaget med stolthet. Plötsligt så är alla gamers, serieläsare, brädspelare, fantasyfans eller scifiexperter. Ok, långt ifrån alla kanske, men jag upplever det som att mängden självutnämnda nördar har ökat. Eller, det är nog snarare så att nördarna börjat ta mer och mer plats. Främst i de så kallade sociala medierna, men även i mer klassiska kanaler som radio och TV. Kudos till det säger jag, mer nördmedia till alla!

Det som jag är lite fundersam kring är varför många egentligen är så snabba och villiga att titulera sig som nördar. Anser jag mig själv för övrigt vara tillräckligt kvalificerad för att kunna titulera mig som nörd? Visst, varför inte. Jag lär ju kvala in i och med att jag:

läser serier, gillar scifi, spelar tv-spel, målar Warhammer-figurer, spelar brädspel, samlar på vinylgubbar, bygger japanska robotmodeller, kollar på animé, läser manga, har en seriebaserad tatuering, har varit i Japan, driver en serieblogg, vet vilka superkrafter som är sämst etc osv.

Så, grunden för nördtiteln är lagd och cementerad sedan barnsben. Trots det så har jag alltid varit försiktig med att sätta mig alltför bekvämt i nördfacket. Faktum är att jag lika mycket som jag skulle kunna facka in mig som nörd skulle kunna kalla mig hårdrockare, reklamare, fotograf, kattmänniska, bolagsman, bloggare eller arg vit man om jag nu vill det. Beroende på vad min hjärna väljer att fokusera på under en viss period så skulle jag nog säga att de olika delarna i snitt tar upp lika mycket plats i mitt livspussel.

Jag antar att det för vissa är viktigt att visa var man står och vad man brinner för, men jag har sedan jag var tonåring – säkert undermedvetet då men nu, 20 år senare, mer medvetet – valt att inte tagga mig själv alltför specifikt med något av mina intressen. Min teori, eller kanske farhåga, är att så fort jag skulle göra det så skulle det sannolikt skapas förutfattade meningar om vem jag är.

Att ses som Reklamaren skulle till exempel vara något radikalt annorlunda än att ses som Hårdrockaren. För min del så har båda begreppen både positiva och negativa konnotationer, och då jag inte känner för att generalisera mig till att vara någon av dem till 100% så väljer jag att inte titulera mig som något av det. Visst, jag jobbar med reklam och jag lyssnar på hårdrock, men det är något helt annat än att vara reklamare eller hårdrockare. Var jag tvungen att välja en titel så skulle jag faktiskt inte heller välja att vara Nörden. Oavsett om jag tolkar det som Svenska Akademien gör, där det är en enkelspårig och löjeväckade person, tönt, eller om Nörduppropet.se prickat mer rätt med att det är en passionerad och engagerad eldsjäl med starka intressen, så är jag inte särskilt peppad på att behöva vara Nörd-Jonas.

Med detta inte sagt att jag tycker att andra inte heller ska anamma nördtiteln till 100%. Jag ser inget som helst fel i det, men jag kan tycka att approachen här kommer jag med mina nördintressen och är stolt och stark lätt kan platta till personen i fråga. Det lär ju finnas mer än bara nörderier där bakom fasaden (eller?), så varför marginalisera sig till att vara hen den där nörden. Jag har däremot förståelse för att det finns lägen där det är en fördel att faktiskt anamma och etablera en specifik titel. Om jag till exempel vill göra karriär som spelskribent så är det säkert en fördel om jag hamrar in bilden av mig själv som expert och spelnörd så ofta som möjligt, men då det gäller jobb snarare än min faktiska person så anser jag det vara lite annorlunda. De flesta har ju trots allt inte förmånen att kunna försörja sig på sina intressen.

Nu KAN det i och för sig vara så att det är jag som har så pass spretiga intressen att det är svårt att hamra fast en permanent etikett, men jag tror inte att det är så. Jag tror däremot att jag är noga med att alltid ha en out. Om jag tröttnar på något – periodvis eller permanent – så är det alltid skönt att kunna falla tillbaka på något annat. Change or Die som Warren Ellis uttrycker det i Stormwatch.

Trots att jag själv valt att inte fronta med mina nörderier alltför mycket så tycker jag att det är både kul och bra att de mer nördiga kulturformerna nu tar allt mer utrymme och accepteras på en bredare front. Som alltid så kan det ju vara lätt att ställa sig tveksam till att pöbeln plötsligt börjar bry sig om de saker som du tidigare haft ensamrätt på, men hellre det än att de marginaliseras bort så pass mycket att de till slut försvinner.

Hur som helst, en eloge till alla självutnämnda nördar som väljer att stå och skrika på barrikaderna. Jag kommer antagligen aldrig att stå där uppe tillsammans med er, men jag står precis nedanför och håller tummarna för att allt ska gå bra. Med det sagt så tackar jag väl för ett helt ok 2012 och hoppas att nörderierna får fortsätta att frodas under 2013.

PS. Läs mer serier!