Nu blir det lite lång helgläsning och en lansering av kategorin I fokus. I kategorin kommer du framöver att kunna läsa bl.a. om olika serieskapare. Men först en text om Apornas planet. När nu Rise of the Planet of the Apes haft premiär är det på sin plats att göra en återblick på tidigare filmatiseringar och hur de förhåller sig till Pierre Boulles roman och dåtiden. OBS! Texten innehåller rejäla SPOILERS dock inte av den nya filmen som jag ännu inte sett. 1968 kraschade den första filmen, Apornas planet (Planet of the Apes), in på biograferna med Charlton Heston i huvudrollen.  Hestons karaktär Taylor är en man som är bitter på mänsklighetens tillstånd och lägger sarkastiskt ut texten i en monolog i filmens inledning innan han lägger sig att vila som sina medastronauter i väntan på att de ska landa på jorden. Istället kraschar de i en sjö i ett sterilt område på en okänd planet två tusen år i framtiden. Tre av fyra besättningsmedlemmar överlever kraschen och försöker hitta en mindre ogästvänlig del av planeten (senare visar det sig att aporna kallar området Den förbjudna zonen). Kraschen ger ytterligare en möjlighet för den dryge och självgode Taylor att orera om hur värdelös människan är och att alla ändå är döda så här 2000 år i framtiden. Astronauterna förvånas när de stöter på människoliknande primitiva varelser men det är inget mot chocken när de finner sig vara jagade av talande gorillor!

Apornas planet är öppet kritisk mot blind tro och framförallt den blinda tron på att alla vetenskapliga framsteg även innebär just framsteg. Apornas samhälle framställs inte heller i bra dager, de kräver blind tro på de heliga skrifterna som är en historierevision utan dess like. Karaktärerna är överlag endimensionella som den självgode Taylor och de idealistiska schimpanserna Zira (Kim Hunter) och Cornelius (Roddy McDowall). Intressantast av karaktärerna är orangutangen och tillika vetenskapsministern och trons försvarare Zaius. Dels försvarar han blint och mot bättre vetande apornas historierevision samtidigt som han förstått att det var människans våldsamhet som lett till mänsklighetens tillbakagång och tycker det är lämpligast att utrota människorna. En intelligent fanatiker.  Kopplingen till medborgarrättsrörelsen och protesterna mot den rådande ordningen på 60-talet är tydlig med Zira och Cornelius som ungdomen som ifrågasätter den rådande ordningen.

Scenografin är snygg och hela idén med att aporna blivit de mer utvecklade och att mänskligheten regredierat är lysande. Tempot är emellanåt saggigt och filmen har inte åldrats väl i alla delar men i det stora hela håller den fortfarande. Inledningen med kraschen och mötet med gorillorna är givetvis bra men det är det mästerliga slutet som är det bästa när Taylor inför den halvt begravda Frihetsgudinnan inser att han hamnat på Jorden i framtiden och han förbannar människan för att de till slut lyckades förstöra allt. Här finns också en direkt koppling till omslaget till det första numret av Kamandi av Jack Kirby där Kamandi paddlar med ett förstört New York i bakgrunden. Kamandi kom f.ö. till på beställning av DC sedan de inte lyckats kommer över rättigheterna att göra serie av Apornas planet.  I filmen finns inget som antyder att kärnvapen legat bakom förödelsen men det är uppenbart att så är fallet och att kärnvapen var det som orsakade katastrofen blir tydligare i kommande filmer som succén med den första filmen gav upphov till. En koppling till den prequel vi skrev om tidigare är att Hestons karaktär kallas Bright Eyes av aporna liksom den intelligenta aphonan i Rise of the Planet of the Apes: The prequel (finns gratis hos Comixology). En bonus är den suveräna musiken som välförtjänt vann en Oscar.

I Bortom Apornas planet (Beneath the Planet of the Apes) från 1970 får man ytterligare ett pussel till ett namn i ROTPA-prequeln nämligen atombomben som har tecknet Alpha på sig. Alpha heter ledarhannen i Bright Eyes grupp. Om kärnvapenhotet inte var uttalat i första filmen så är det solklart i uppföljaren. En astronaut, Brent (spelad av en solbränd och vältränad  James Franciscus) som söker efter Taylor överlever till skillnad från sin kapten kraschen på Apornas planet och stöter på Taylors love-interest Nova som leder honom  till apstaden där han får hjälp av Zira och Cornelius. Samtidigt får man veta att Taylor försvann i någon form av illusion. Även aporna har uppmärksammat att något märkligt händer i den förbjudna zonen och gorillorna får igenom sitt krav att man ska anfalla vad det än är som finns där. Hemligheten är mutanter som genom illusioner försöker skydda sig mot aporna och med tankekraft kan spela ut sina uppfattade fiender mot varandra. Deras religion går ut på att dyrka en atombomb som de tror Herren sänt liksom han sände det radioaktiva ”heliga” nedfallet för länge sedan. Mutanterna huserar i resterna av New York. Kritiken mot kärnvapen och tron på de som vapen för fred och som ett sätt att skydda sig är total och filmen visar det absurda i tankesättet som säkerligen rådde både inom och utom militära kretsar på 60-talet. Kopplingen till medborgarrättsrörelsen eller fredsrörelsen blir dessutom än tydligare genom att en grupp schimpansungdomar demonstrerar mot det krig gorillorna drivit igenom, de protesterar genom att spärra vägen till fronten och när gorillorna lyfter bort dem skanderar de gorillabrutalitet. Filmen tycker jag är mer lyckad än den första genom sin satir kring kärnvapen och att rättfärdigandet av våld som en väg till en inbillad rättvis fred tillsammans med besöket i ett i sanning post-apokalyptiskt New York.

I tredje filmen, Flykten från Apornas planet (Escape from the Planet of the Apes), från 1971 kraschlandar Zira, Cornelius och en till schimpans, Milo, på Jorden år 1973. De bestämmer sig inledningsvis för att hålla tyst men den stolta Zira klarar inte av det och här är kopplingen till den lika stolte och inbilske Taylor uppenbar. Talande apor är givetvis en sensation över hela klotet. Milo dödas ironiskt nog av en gorilla på zoo dit de förs innan de efter en hearing med en av presidenten tillsatt kommission flyttas till lyxhotell. De blir även vänner med sina mänskliga motsvarigheter, forskarparet Lewis och Stevie. Det är bara för dem som de berättar att människor setts som djur i framtiden och att de sett jordens undergång från rymdfarkostens fönster, eventuellt orsakad av apornas aggression, varken Zira eller Cornelius vet varför. Filmens skurk utgörs av Dr Otto Hasslein (härligt ondsint tyskt namn) som är presidentens vetenskaplige rådgivare. Han anar tidigt vad de döljer och får till slut fram de svar han vill ha. Zira och Cornelius och framförallt deras ofödda barn hamnar i en liknande situation som Taylor befann sig i och det är nu de som är hotade. Tredje filmen är inte lika fascinerande som de två första men i sin egen rätt intressantare. Förhållandena är omvända även om skillnaden är att människorna inte från början är fientliga utan vänliga mot de märkliga aporna. Tempot är även här lite 70-talssaggigt men det är inte ett lika stort problem som i första filmen. Filmen kommenterar till skillnad från de två första inte samtiden på samma sätt men väcker en rad etiska frågor som inte är helt enkla att besvara. Dessutom blir de tidigare så sympatiska Zira och Cornelius inte lika sympatiska när de tas ur den intoleranta (gorillor och även orangutanger) apvärlden och Zira berättar om de experiment hon utfört.

I fjärde filmen, Erövringen av Apornas planet (Conquest for the Planet of the Apes), från 1972 är det framtid (år 1991) och USA verkar ha förvandlats till en fasciststat där apor hålls som slavar efter att först ha ersatt hundar och katter som husdjur sedan de senare dött ut pga pest. Cornelius och Ziras son tas för första gången ut från cirkusen av sin beskyddare, cirkusdirektören Armando, och upprörs när han ser behandlingen av aporna. I likhet med sin mor är han stolt som få och det leder till att han tvärtemot Armandos uppmaning talar vilket leder till att Armando grips och han själv befinner sig på flykt. Han ansluter till nyankomna apor och hamnar hos Ape Manegement som har hand om träningen av nyanlända apor. Han säljs sedan till aphataren guvernör Breck och möter där även apvännen MacDonald och väljer namnet Ceasar. I hemlighet börjar han förbereda apornas revolution med målet att ta över Jorden. Liksom tidigare filmer fungerar den som en allegori, skillnaden är att jag inte ser ett direkt samband med händelser då den spelades in 1972 till skillnad från de första filmerna som mer tydligt är kopplade till tidsandan. Det skulle i så fall vara kritik mot apartheid och liknande åtskillnadspolitik. Det ska noteras att den ende apan som kan tala är Ceasar men aporna uppvisar en ökande intelligens ju längre de tjänar hos människorna. För att man ska sympatisera med aporna ansåg sannolikt filmens producenter att det krävdes att framtidens USA framställdes annorlunda gentemot dåvarande samhällsordning. Exempelvis har soldaterna svarta uniformer vilket direkt indikerar fascism till skillnad från de gröna som amerikanska armen har och det finns inte heller några spår av amerikanska polisens uniform. De måste ha antagit att enbart att de förtryckta reser sig inte var tillräckligt. En krystad central del av handlingen är att apvännen MacDonald är svart och genom sin medvetenhet om de svarta amerikanernas historia sympatiserar med aporna, än mer anmärkningsvärt är att hans stöd fortsätter sedan Ceasar berättat om sina avsikter att hämnas på mänskligheten för honom. Filmen är uppenbart en allegori över den amerikanska slavhandeln i och med att aporna skeppas dit från andra delar av världen och sedan auktioneras ut. Jag tycker det blir en svaghet i filmen, det hade varit intressantare om den hade varit mer av en samtidskommentar och fokus hade legat på liknelsen med apartheid i högre utsträckning än vad som är fallet. Ceasars planer och hur han i slutet formulerar framtiden och med vetskap om vad som händer just i framtiden på Apornas planet fick mig att tänka på George Orwells fantastiska Djurfarmen som är en uppgörelse med det totalitära samhället där sensmoralen något förenklat är att makt korrumperar och gör att när revolutionärerna fått makten går det inte att skilja de från de som störtades. Likadant blir det på Apornas planet där aporna, i synnerhet gorillor och orangutanger, tagit över människans roll. Filmen i sig är rätt bra utan några större luckor och iofs utan någon större spänning men allt rullar på i hyfsat tempo och håller mitt intresse uppe. Dessutom är det filmat i en då ultramodern miljö av kontorsbyggnader som är så mycket 70-tal det kan bli.

Femte filmen, Slaget om Apornas planet (Battle for the Planet of the Apes), från 1973 handlar om Ceasar ett antal år efter upproret och en därpå följande kärnvapenkatastrof. Apor lever med människor som deras underordnade en bit från en av kärnvapen förstörd stad. Människor som levt kvar i ruinerna ledda av en fd polis, Kolp som tidigare försökt döda Ceasar, attackerar samtidigt som gorillorna smider planer på att störta Ceasar och döda alla människor. Några teman hittar jag inte mer än att de likt Birgit Friggebo kanske skulle försökt stämma upp i We shall overcome i försöken att leva tillsammans. Några bra scener räddar inte filmen från att vara den sämsta i serien och den känns mest som ett försök att pressa de sista dollarna ur franschisen.

Den femte filmen har i likhet med andra filmen inte hämtat centrala delar av handlingen från Pierre Boulles roman Apornas planet (La planéte de singes) från 1963. I Boulles roman reser tre manliga astronauter till en planet i stjärnsystemet Betelgeuse. De kraschar inte utan landar på planeten i skyttel. De övermannas dock efter ett par dagar av förvildade människor som förstör skytteln. Den första människa de ser är en vacker ung kvinna de kallar Nova. Efter det hamnar de mitt en i jakt arrangerad av gorillor och tas till fånga. Så långt hyfsat likt. En stor skillnad är att man  i filmerna placerat skeendet på Jorden istället för en planet långt borta i universum, en bra idé. Även i övrigt har man tagit och ändrat en rad saker och använt förlagan som idébank. Händelserna i tredje filmen har sin motsvarighet i att den ende astronaut som överlever, Ulysses Merou (de är i likhet med Boulle fransmän), får tala inför en enorm vetenskaplig kongress och efter det blir en celebritet och till sist ett hot genom att han gjort Nova gravid och därmed måste Zira och Cornelius (samma namn i romanen) smuggla ut familjen till en rymdfärd så något mer avancerat än i filmerna är det. Här är den andra stora skillnaden, i romanen lever aporna i ett samhälle liknande vårt på 1900-talet där väldigt lite förändrat. De bor i stora städer, kör bilar, satelliter etc medan apsamhället i filmerna är väldigt primitivt i jämförelse. Aporna har imiterat människan men inte utvecklat något förrän de sista åren. Även inspirationen till fjärde filmen finns i romanen där aporna lyckats hämta information om människans förfall från hjärnan på en vild människa och Ulysse får höra hur det gått till. Även i romanen var aporna först tjänare som sedan vände sig mot människorna och tog över sedan deras antal ökat enormt. Människan i sin tur regredierade i rollen som underordnad och blev till slut en vilde. I romanen har aporna dessutom ett eget språk som Ulysses måste lära sig. Zaius som har en stor roll i de två första filmerna och inte framställs som korkad där är i boken enbart en korkad bakåtsträvare som förpassas till en undanskymd roll efter vetenskapskongressen. Spänningen och attraktionen som finns mellan Zira och Taylor i filmen är mer utvecklad i romanen där Ziras och Ulysses relation ges mer utrymme. När jag läser romanen får jag inte intrycket att den är lika politisk som filmerna är även om den väckor frågor kring experiment på djur och förhållandet vetenskap-tro. Om Boulle har jag läst att han betecknade de flesta av sina romaner som sociala fantasier och politiserandet är det nog främst filmmakarna som har ansvaret för. Romanen som helhet är bra och framförallt i slutet infinner sig en hyfsad spänning och framförallt ett sug efter att få svar.

Till sist några ord om Tim Burtons utskällda Apornas planet (Planet of the Apes) från 2001. Den är mer trogen romanen i vissa delar i o m att karismatiske Mark Wahlberg landar på en annan planet och sedan återvänder till Jorden där aporna härskar. Detsamma väntar Ulysse när han landar efter att 700 år har gått på Jorden och Orly-flygplatsen trots det är sig lik. Det slutet är t.o.m. bättre än den halvt begravda Frihetsgudinnan i första filmen.

Nu ser jag fram emot att se Apornas planet: (r)Evolution (Rise of the Planet of the Apes) och läsa första samlingen av BOOM!s pågående serie eftersom Apornas planet är en suverän idé som jag gärna ser och läser mycket mer av.

Trackback-adress