Som nämndes i min tidigare post har alltså Marvel nystartat Daredevil, under ledning av Mark Waid och Paolo Rivera. Två nummer har kommit ut än så länge – lovande med en del svagheter, är mitt omdöme.

Inga svagheter på den visuella sidan, dock. Paolo Rivera har tidigare erfarenhet från flera Marvel-projekt, främst Amazing Spider-Man. I sagda tidning, där illustratörerna alternerar, är han alltjämt en av de bästa, vid sidan av Marcos Martin (klar bonus då att det är Marcos Martin som gästtecknar backuphistorien i Daredevil #1) – det finns en lätthet och ett flyt i Riveras teckningar som passar akrobatiska hjältar som Spidde och Daredevil. Tuschsvärta nästan saknas hos Rivera (han är lite av en anti-David Finch i det avseendet), han jobbar istället med snabba rörelser och rappa skiften närbild-helbild-extrem närbild för att få fram dynamik och action. Dessutom har Rivera hittat på ett snitsigt sätt att visa scener ur Dardevils perspektiv, d v s han ritar omgivningarna så som Matt Murdock upplever dem med sina förstärkta sinnen. Det har såklart gjorts tidigare men Riveras version är en av de bättre, han förmedlar verkligen att Daredevil förnimmer världen på ett annat sätt, utan att tumma på tydligheten (stridscenen som inleder #2 är det bästa exemplet i de här två numren). Höga betyg för illustrationerna alltså. Att han försett Matt Murdock med en begynnande hockeyfrilla är ett mindre snedsteg som jag utan vidare förlåter.

OBS! Spoilers efter hoppet.

Problemen finns snarare i Mark Waids manus. Det är kanske en smula ogint för jag måste också säga att det här verkligen är en Mark Waid i högform. Han har alltid varit lite av en varannandagsförfattare, för varje Irredeemable finns det en flopp som Strange. I Daredevil märks det dock tydlig att Waid har haft väldigt roligt när han skrivit – som om han haft ett väldigt sug att ge världen just sin version av den gamle boxarsonen. Och jag finner den versionen en smula ansträngd.

För att förklara vad jag menar: Mark Waid är en serieförfattare som ofta kritiserat och uttryckt ogillande inför de dominerande ”mörka” tendenserna i amerikanska mainstreamserier. Hjältar ska vara hjältar, inte nödvändigtvis i fyrfärg men i alla fall inte i svart. Och om det är någon mainstream-serie som har varit bra mörk de senaste, säg 10, åren, är det väl Daredevil: Matt Murdock har blivit outad (som superhjälte alltså), fått nervöst sammanbrott, fått sin flickvän driven till vansinne av superskurk, blivit satt i fängelse, blivit besatt av demon – det har under Bendis, Brubaker och Diggle varit en ständigt eskalerande eländeskavalkad, så man kan verkligen förstå Waid om han vill lätta upp Daredevil något. Det här är en Daredevil som faktiskt återvänder till rötterna, när DD precis som namnet antydde var en devil-may-care-superhjälte, the Scarlet Swashbuckler, lika redo med en vitsig replik som någonsin Spindelmannen – en lite roligare DD helt enkelt. Ett behjärtansvärt initiativ av Waid, men han försöker för mycket – Daredevils påklistrade advokatlingo när han slåss med Captain America i #2, den ihåliga, pseudo-coola konversationen han har med Foggy i #1 – det klingar om inte falskt så i alla fall i fel tonart. Det blir för mycket av ett brott med vad som kommit innan, för mycket ”Hej, skit i de här gamla Daredevil-versionerna, här är min, kolla mej!”.

Men som sagt är jag nog bara grinig. Valet av superskurk i #2 är genialt och man undrar varför DD inte stött på denna figur tidigare, Waid lyckas till stora delar lätta upp det berömda DD-mörkret även om det känns krystat här och där, och som sagt håller illustrationerna toppklass. Jag händer nog med ett par nummer till för att se var det här ska ta vägen.

Till sist: som vanligt har grannbloggen The Other Murdock Papers mycket mer ingående recensioner av både #1 och #2, så bege er snarast dit om ni vill ha en second opinion!

Trackback-adress