För ett tag sen presenterade vi en liten blänkare inför Greg Ruckas nystart av Punisher och Mark Waids nystart av Daredevil. Nu när de första numren är ute är det dags att se vad det blev av det hela, och vi börjar med Punisher.

Då Greg Rucka är mest känd för – och mest hemma i – hårdkokta crime noir-historier av varierande schatteringar känns han intuitivt som ett bra val som Punisher-författare. Men å andra sidan är han en notoriskt barnförbjuden författare (inte så att han frossar i våld och snusk, mer som att han inte väjer för det), och det här är ju vanliga vanilj-Punisher, inte Punisher MAX. Ska Rucka lyckas tona ned sina grim-n-gritty-tendenser och fortfarande kunna leverera den budda-budda-budda-action som vi Punisherfans kräver?

Kort och koncist: ja. Det här är nog den bästa mainstream-Punishervariant jag läst på flera år (Frankencastle hände aldrig, OK? DENIAL): i de första två numren smyger Frankie omkring som Batman i Ruckas rättmätigt rosade Gotham Central, en bifigur i sin egen historia, en typ vars blotta uppenbarelse får gangstrar att väta sina Armani-kalsingar. Istället inleder Rucka sin Punisher-svit (som jag redan nu hoppas blir lång) med att presentera en rak police procedural: en massa bröllopsgäster mejas ned av en grupp mördare, motiv verkar saknas, mördarna undkommer. Vad har hänt? Varför? Vi följer både poliserna som har hand om fallet (varav en verkar ha en märklig förbindelse med Punisher…) och en av de olycksaliga mördarna – samtidigt som Punisher också intresserat sig för fallet och undersöker saker på sitt eget oefterhärmliga vis.

Att Rucka är sparsam med att använda Punisher själv gör bara sekvenserna när han väl är med så mycket mer effektiva – den flera sidor långa actionsekvensen där han tar sig an några av bröllopsmördarna i en nedsläckt bar är både smart och febrig. Här kommer också illustratören Marco Chechetto till sin rätt – hans yxiga, odistinkta stil är annars en av svagheterna med serien men i just den här scenen, som som sagt utspelar sig i mörker, visar han upp en fin känsla för rörelse och tempo. På samma sätt diggar jag den råa bordell-shootouten i #2, en John Woo-mässig scen berättad i för ändamålet utmärkt stela stillbilder. Dessutom är det i den här scenen Punisher skjuter en (absolut inte oskyldig) kvinna i ryggen (!), se där ett perverterat character moment a la Rucka.

Ruckas Punisher-version är – trots att det faktiskt dyker upp en superskurk i slutet av #2 – allt sammantaget mycket mer gatunära, mycket mer verklighetstrogen (om man nu ens kan använda ett sånt ord i superhjältesammanhang) än de förment realistiska spektaklen under Punisher MAX-etiketten. Jag tror och hoppas att Punisher själv inte kommer fortsätta vara en så gåtfull skuggfigur, men så här inledningsvis fungerar det utmärkt. Nya Punisher åker rakt upp på min pull list.

Trackback-adress