Med åtta Eisners, fem Harveys och en hel hög andra priser i hyllan måste serieskaparen och då och då animatören Kyle Baker betraktas som en av de mest etablerade och respekterade rösterna i den amerikanska serievärlden idag: en person som ledigt rör sig från alternativt till mainstream (hans revamp av Plastic Man från 2005-06 är förmodligen hans mest kända verk) och från familjevänligt skämttecknande (samlingarna The Bakers: Do These Toys Belong Somewhere? och The Bakers: Babies and Kittens) till over-the-top-snusk och övervåld i Deadpool MAX. Genombrottet fick han med subtilt anarkistiska New York-skildringen Why I Hate Saturn 1990 (återtryckt av DC/Vertigo 1998; också den en klar moderna klassiker-kandidat) – men en gång i tiden slavade Baker som illustratör på titlar som Transformers och serie-tie-ins baserade på Howard the Duck: The Movie och försökte enträget sälja sina mer alternativa skapelser till diverse förlag. Till slut lyckades han och publicerade sin debutserieroman Cowboy Wally på Doubleday 1988 (typiskt nog var det ett vanligt bokförlag och inte ett dedikerat serieförlag som gav Baker denna chans) – och resten är historia. Cowboy Wally återutgavs 1996 och sedan återigen 2003 av DC/Vertigo, då med titeln The Cowboy Wally Show. Och det är denna aparta och fenomenalt gapflabbsframkallande 128-sidorshistoria som är dagens moderna klassiker.

The Cowboy Wally Show är en berättelse i fyra kapitel om den enormt populäre underhållaren Cowboy Wally (figuren är såklart påhittad), en ölpimplande tjockis i cowboymundering som gjort karriär på att göra skräpkulturprodukter som är så bottenlöst dåliga och ofta direkt frånstötande att de får Troma-filmer och nunsploitation att framstå som tankfulla och kultursidesvärdiga. Första kapitlet, ’The Cowboy Wally Legend’, är upplagt som en dokumentär som följer Cowboy Wallys karriär medan Cowboy Wally själv sitter i studion och kommenterar alltmedan han gradvis bygger upp en morän av tömda ölburkar runt sig. Kapitel två respektive tre, ’Sands of Blood’ och ’The Making of Hamlet’ skildrar Cowboy Wallys alltmer problematiska förhållande till sin manusförfattare Lenny Walsh (en figur Baker sagt är till stora delar baserad på honom själv) via två lika katastrofala som komiskt geniala Cowboy Wally-produktioner, dels främlingslegion-eposet Sands of Blood och dels Cowboy Wallys nyversion av Hamlet. Sista kapitlet, ’Cowboy Wally’s Late Night Celebrity Showdown’, behandlar Cowboy Wallys sista desperata försök att rädda sin karriär med en pratshow vars like aldrig skådats i televisionens historia.

Om ni inte fattat det vid det här laget så är The Cowboy Wally Show en komedi, men en med så många lager och framförallt så många och så varierade skämt att det går utanpå det mesta. Baker är sprungen ur en genuin amerikansk serietradition, men en som inte har ett skvatt med superhjältar att göra: Bakers referensbibliotek är hämtat från MAD Magazine och liknande publikationer (influenserna från diverse MAD-serieskapare är tydliga, inte minst Kyle Bakers idol, Atlanta-sonen Jack Davis). Samtidigt är det också ett klart europeiskt stuk på The Cowboy Wally Show – i användandet av evinnerliga upprepningar (ofta med en helt oväntad knorr som drar iväg händelseförloppet i tangentens riktning) och statiska, nästan identiska rutor i vissa sekvenser (där förändringarna bara syns i små, små förändringar av figurernas anletsdrag eller poser) för komisk effekt påminner The Cowboy Wally Show om något som skulle kunnat skapas av gänget kring Fluide Glacial på 80- och 90-talen (jag tänker då främst på Gotlib och Èdika, två namn som torde vara välkända för de som är tillräckligt gamla för att ha följt svenska Epix och Brök).

Huvudfiguren Cowboy Wally är verkligen en enastående komisk kreation; han påminner en del om Krusty the Clown i The Simpsons, men utan dennes goda sidor (ha!). Han är magnifikt korkad och full av kvävande entusiasm för den idiotunderhållning han sprutar ur sig (Cowboy Wally’s Shoot-em-up Laugh Riot, Cowboy Wally and the West Pecos Mounted Armada, Ed Smith: Lizard of Doom, Medical Hospital, Al Space och Deep-Sea Theatre, för att bara nämna några exempel – alla presenterade i utdrag i seriens första kapitel…). Han förstår sällan ironi och ännu mer sällan vad omgivningen verkligen tycker om honom, men snarare än ett handikapp blir detta något som slår tillbaka på hans kommentatorer: ett återkommande grepp är att Cowboy Wally klämmer ur sig sina allra mest dräpande repliker när han inte har en aning om vad samtalspartnern pratar om. I bjärt kontrast till Cowboy Wallys buffliga underhållningspersonlighet står författaren Lenny, kroniskt plågad av tvivel på sin förmåga som han dövar med diverse icke-receptbelagda droger (host- och allergimediciner är hans narkotika par preference), en perfekt straight man för gåpåaren Wally – och dessutom en straight man som då och då tillåts slå tillbaka med syrliga insikter om Cowboy Wallys begåvningsnivå. I Cowboy Wallys värld är det ingen som riktigt tar någon annan på allvar och där alla har en (ofta extremt dum och dömd-att-misslyckas) plan för hur de ska kunna utnyttja resten av världen för att få som de vill. Det är inte så mycket en satir över hela den amerikanska underhållningsindustri som det är en helt egen absurd sagovärld byggd på sagda industris favoritmyter.

Visuellt håller sig Baker till disciplinerade sidkompositioner utan utsvävningar, det viktiga är vad som händer i rutorna, inte mellan dem. Fast det är nu inte riktigt sant – som jag nämnde är det ett återkommande komiskt grepp att bilderna är tämligen statiska och med antingen mycket små eller totalt överdrivna förändringar från ruta till ruta – på nån sida kan det roliga bestå i att Cowboy Wally drar lite på munnen, i en annan bryter han ut i ett cartoonigt raserianfall värdigt Kalle Anka. Eftersom Baker hela tiden eftersträvar illusionen av att vi ser The Cowboy Wally Show på TV domineras också serien av TV-estetikens halv- och närbilder (jag tror jag hittade tre wide shot-rutor i bokens 128 sidor) – något som gör att man som läsare till slut känner sig närmast klaustrofobiskt utlämnad åt Wallys dumheter. Det går liksom inte att komma undan honom, han och hans groteskt höga hatt och hans runda mage fyller upp TV/serierutan vare sig man vill titta eller ej.

The Cowboy Wally Show är en debut med omedelbar klassikerstatus. Även om senare verk som Why I Hate Saturn och Plastic Man är väl så bra (och i fallet Plastic Man ännu mer drivna) är det verkligen i The Cowboy Wally Show man får se en unik komisk talang födas – en modern klassiker.

Trackback-adress