Jag tänkte börja med en enkel presentation av mig själv.

Jag är en 19-årig heltidsnörd från Småland som under de senaste åren har fått upp ögonen för det fantastiska medium som ju är serier. Det började med Carl Barks (skapare av bl a Joakim von Anka), som jag håller högst bland all världens serieskapare, och flöt sedan på med andra stora namn inom disneyserier. Efter ett tag bestämde jag mig för att utforska andra hörn av serievärlden, och inte begränsa mig till Ankeborg. Jag vill minnas att jag alltid har gillat superhjältar, även om det inte alltid har varit tidningsversionen som det har gällt. Den första kontakten med superhjältar var i och med den fantastiska animerade Batman: The Animated Series, som jag fortfarande håller väldigt högt.

Min fritid ägnar jag åt att hitta godbitar som kan fylla ut mina bokhyllor, ta reda på film och serierelaterade nyheter, och skriva inlägg på Sveriges största (och bästa!) forum för serier, Serieforum.se, där jag också är moderator.

För övrigt gillar jag även att skriva/knappa på tangenterna, därav denna recension.

OBS: Nedan följer en hel del spoilers.

Följande är inte en recension av något specifikt nummer av tidningen The Dark Knight, utan snarare en recension av författaren/artisten David Finchs tolkning av karaktären Batman och dennes supportkaraktärer.

The Dark Knight är alltså en av de väldigt många titlar som kretsar runt Bat-familjen. Mer specifikt så var syftet med just den här serien att den skulle handla om Batmans soloäventyr i Gotham, efter dennes återkomst i The Return of Bruce Wayne. Storyn både skrivs och tecknas av David Finch, som tidigare bl a har tecknat Ultimatum, New Avengers med flera. Jämför man The Dark Knight med övriga titlar i DC:s Bat-hörna så verkar serien vara mer fristående. Det har än så länge kommit 4 nr utav serien, och det är 1 nr kvar av första storyn. Jag väljer dock att göra min analys nu, då jag tvekar på att det är bra för mitt hjärta att läsa resten. Jag kan börja så här: Det är bland det sämsta jag har läst. Någonsin.

När det, i juli månad förra året, meddelades att David Finch skulle få en egen Bat-titel, blev jag först väldigt exalterad. Hans teckningsstil är det inget snack om, den punkten ska vi vara klara på. Han är minst sagt väldigt begåvad. Jag tyckte det lät spännande när jag läste om seriens handling och ton och lade, efter inte alltför många om och men, till den på min prenumerationslista.

Första numret kom och jag tyckte det var mediokert. Han var ju trots allt en tecknare och ingen författare, så jag hade naturligtvis inga förhoppningar på att han skulle göra en Alan Moore. Sidorna var en fröjd för ögat, men dialogen och handlingen var inte precis någonting att hurra för. Som sagt, det var mediokert. Efter första numret kom den första riktiga nackdelen med serien – förseningarna. Vi som läser serier är vana vid att titlar kan bli försenade ibland, och det är lika avtändande varje gång. Inte alltför sällan glömmer man handlingen, och spänningen tynar liksom bort.

I alla fall, efter 5-6 månader kom nummer 2. Här börjar storyn bli alltmer tvivelaktig. Efter att ha hamnat i kamp med Killer Croc och blivit överbemannad blir Batman Pingvinens fånge. Här kommer det riktigt skumma och förvirrande. När skurkarna nu alltså har Batsy i sin fälla, så borde ju det första de gör vara att avlägsna hans mask. Icke sa Nicke. Jag kanske läser in för mycket i situationen, men Batmans fiender har sedan urminnes tider försökt ta reda på hans hemliga identitet. Att dessa två herrar inte skulle få för sig att ta en titt under masken, när de nu har honom fast, är för mig helt absurt. Batmans motståndare är bra mycket smartare än så här. Sedan vill jag argumentera för att Batman, ”the world’s greatest detective”, aldrig skulle tillåta sig att hamna i den här situationen från början. Missförstå mig rätt, självklart är Batman inte oövervinnerlig, och visst kan han åka fast. Hans fiender är trots allt oftast genier av olika slag. Men inte så här. Aldrig så här. Den lilla fritid (om man nu ens kan kalla det för fritid) Batman har, ägnar han åt att bygga upp diverse scenarion, där han befinner sig i olika livshotande fällor, och kommer sedan på olika sätt att ta sig ur dessa fällor. Han är en av DC:s mest skarpsinnade karaktärer, och detta var ett grymt billigt sätt ”fånga” honom på.

För att inte tala om Pingvinens motivering till det aktuella brottet. Vem som helst som har sett Batman: The Animated Series ser direkt att det är direkt taget ur avsnittet där Pingvinen faller för en fager, kallhjärtad dam. Birds of a Feather heter avsnittet. Tragikomiskt är väl det ord som beskriver denna episod bäst, som faktiskt också är en av mina personliga favoriter. Var sättet han fångades på billigt, så är det inget emot när han tar sig loss. Han får reda på att rummet kommer att explodera inom 8 sekunder och i 3-5 paneler skriker han sedan ”aaarggghhh” tills han äntligen kommer loss. Inte precis definitionen av kreativitet.

Vilket för oss till nr 3 och 4, som jag läste härom natten. David Finch använder alldeles för många karaktärer i storyn, som utspelar sig under 5 nr. Det märks tydligt att han inte har en speciell story i sitt huvud som han vill berätta, utan snarare vill få chansen att använda sig av och teckna sina favoritkaraktärer. Det förklarar varför det är en massa demoner som springer omkring i böckerna och skriker ut en massa klichéer i tid och otid.

Han hamnar också på en hel del sidospår i form av den lilla flickan som stjäl Batmobilen (riiight…) och den nya polisen som har kommit till Gotham och som i senaste numret tydligen tog Gordons plats som kommissarie. Vi vet alla att det inte kommer att vara, men jag kan för allt i världen inte förstå att redaktörerna tillåter något sådant hända under loppet av 3-4 paneler. Speciellt när det gäller en karaktär som har existerat i ca 2 sekunder.

Nu kommer vi till några intressanta delar. För att göra en långtråkig historia kort, Batman hittar offret som är en av hans barndomsvänner (kliché), och tänker för sig själv, ”her chest is still moving. She’s alive, but barely.” Det här hade ju varit helt OK, om det inte vore för den fjuttiga lilla detaljen att offret i fråga ligger med sin rygg mot honom, och det är helt omöjligt för Batsy att över huvud taget huruvida hon andas eller inte. Det är Superman som kan se genom solida föremål och kroppar, herr Finch, inte allas vår favoritdetektiv.

Han springer fram till kroppen som ligger på det kalla golvet och hans tankar är följande: ”She’s so beautiful, it takes my breath away. I have to force myself not to stare.” En i princip livlös kropp ligger framför en av världens främsta superhjältar och det här är dennes tankar. Skulle inte tro det, va? Inte min Batman. Den Batman jag känner och älskar skulle inte tänka denna tanke på en miljon år. Den Batman jag känner skulle, utan att slösa tid på fåniga distraheringar, ta offret i fråga till säkerhet. Och om han nu skulle det (ALDRIG!) skulle jag som läsare aldrig vilja ta del av det. Det finns ett amerikanskt begrepp som passar som handsken här: out of character.

Tramset slutar inte där utan fortsätter givetvis. Jag tänker dock sluta här, även om jag skulle kunna fortsätta tills jag tappar känseln i mina fingrar. Jag är övertygad om att Finch endast fick skriva sin egen serie eftersom han bytte ut Marvel mot DC just för att få vara i Gotham. Jag måste i ärlighetens namn säga att det är ett mysterium för mig att det finns människor där ute som verkligen tycker om det här. I och med septembers relaunch* har jag tagit bort The Dark Knight från min lista och ersatt den med andra titlar, som garanterat kommer falla mig bättre i smaken. De titlar jag inledningsvis tänker inskaffa är Batman, Detective Comics, Batgirl, Action Comics, Superman, Justice League och Aquaman. Det är faktiskt en enorm kontrast mot de titlar jag prenumererar på just nu, då det endast är Bat-titlar på min nuvarande lista. Men jag har kommit fram till att omväxling förnöjer.

* I slutet av augusti och under hela september introducerar DC 52 st titlar som börjar från nr 1. Majoriteten av deras titlar inklusive Action Comics och Detective Comics kommer alltså att numreras om. Syftet bakom detta initiativ är främst att introducera sina karaktärer till en ny publik som kanske tidigare inte har läst serier, men också att göra karaktärerna aningen yngre och lättare att relatera till i dagens samhälle. De allra flesta av förlagets hjältar och övriga karaktärer är trots allt väldigt gamla.

Avslutningsvis vill jag bara klargöra att jag inser att jag är väldigt hård, men det är extremt frustrerande att se en av sina favoritkaraktärer bli slaktad på ett så billigt sätt som Batman blir i Finchs titel, månad ut och månad in. Men liksom så mycket annat är även det här subjektivt. Det har inte varit helt bortkastade pengar. Det visuella är mäkta imponerande. Och handen på hjärtat, hur kul hade det varit ifall alla serieläsare/samlare/entusiaster hade haft samma smak och tycke? Om alla hade tyckt om samma författare, tecknare, förlag, karaktärer, serier osv? Det skulle ju vara döstrist.

Så vad tycker ni? Är jag för hård? Håller ni med? Är jag full av skit, och min smak helt åt skogen? Skriv era åsikter här nedan! Jag vill veta! Tills vidare: Up, up and away! /Nima

Trackback-adress