Den stora semesterstiltjen inträdde för ett par månader sedan, men nu börjar jag jobba mig in i matchen igen (bl a inspirerad av ett besök på legendariska NY-seriebutiken Midtown Comics). Så här kommer mitt första bidrag till Shazams Moderna klassiker-serie: Brian Michael Bendis och Marc Andreykos true crime-mästerverk Torso.

Det kostade mig verkligen både tid och huvudbry att välja vilken serie jag först skulle skriva om under vår rubrik Moderna klassiker. Till slut föll valet på något av Brian Michael Bendis. Hur man än vrider och vänder på det och vad man än tycker så är han en av de dominerande mainstreamförfattarna i USA idag och jag tyckte det kunde vara intressant att lyfta fram någon av hans tidigare serier, från tiden då han var en kämpande indieförfattare och inte den fixstjärna på superhjältefirmamentet han är idag. Men vad ska man välja? Alla hans tidigare serier kan väl förtjäna epitetet ”modern klassiker”: hans debut, spionhistorien Fire, som snabbt följdes av crime noir-berättelserna Goldfish och Jinx (den senare kanske hans mest kända serie från indieperioden), Hollywoodsatiren Fortune and Glory… och det blev Torso. Varför?

I Fire (1993) anar man en stor serieskapare men berättelsen är lite för opolerad, spretig och inte minst klyschig. Redan i Goldfish (1994) har Bendis utvecklats rejält, hans crime noir-berättelse är trogen sitt ursprung men har samtidigt något helt eget. Jinx (1996), en skruvad noir-version av Sergio Leones The Good, The Bad and The Ugly, är på sitt sätt den mest fulländade av Bendis tidiga verk – på både gott och ont. Den klassiska Bendis-dialogen finner här sin moderna form och många av de bästa sidorna i Jinx är de som nästan bara består av dialogtext – vilket för oss till det onda: i Jinx är Bendis lite för kär i sin egen hårdkokta jargong och hade mått bra av stramare redaktionella tyglar. Därför är det i Torso (1998-99) jag tycker att Bendis trots allt når allra högst (för vare sig Fire, Goldfish eller Jinx är på något sätt dåliga, de är solida 4+-album allihop), kanske tack vare att han haft en samförfattare (likaledes talangfulle Marc Andreyko) som har kunnat lägga band på hans värsta prat-excesser.

Torsos grundidé är så high concept det kan bli: efter att ha satt Al Capone i fängelse är lagmannen Eliot Ness Amerikas gullunge och tar ett toppjobb som Safety Director i Cleveland, Ohio. Meningen är att han ska utrota den utbredda poliskorruptionen i Cleveland men istället blir han upptagen med annat, nämligen jakten på en seriemördare som dumpar stympade kroppar i Clevelands slum (mördaren får av tidningarna namnet The Torso Killer, så nu fattar ni varför serien heter som den heter). ”America’s greatest lawman chases America’s first serial killer”, som pitchen lydde (åtminstone om man får tro Bendis när han berättar om Torso i en annan moderna klassiker-kandidat, Fortune and Glory). Och allt baserat på verkliga händelser – Bendis och Andreyko reste till Cleveland för att gräva i arkiv och få serien så autentisk som möjligt.

Nu är detta pitch en sanning med modifikation för Elliot Ness är inte seriens huvudfigur (även om han intar en central roll). Protagonisterna är istället de hårt arbetande polisdetektiverna Sam Simon och Walt Myrlo, som är de som får Torso-fallet på halsen. De är två reko snutar, ständigt redo med en snabb cynisk replik och (i Myrlos fall) med cigaretten fastopererad i mungipan. De gnabbas och bollar idéer som ett gammal gift par – men med en stor hemlighet dold under ytan, något som gör att deras förhållande får utvecklas bortom den ’gamla parhästar’-klyschan. Personskildringen är överlag mycket fokuserad och väl genomförd. I en serie korta replikskiften mellan Eliot Ness och hans fru får läsaren bevittna ett äktenskap i förfall, och alla bifigurer ges tonsäker och personlig dialog som gör att man ser ett visst djup även hos personer som bara skymtar förbi på ett par sidor (det knarriga ögonvittnet till Torso-mördarens härjningar är bara ett av många exempel på detta).

Men Torso är inte bara en bra berättelse utan också en bra serieberättelse, definitivt värd epitetet modern klassiker. Serien är i svartvitt och Bendis använder sig konsekvent av gamla fotografier och fotokalkeringar för att få en tidstypisk noir-känsla. Sidkompositionerna är extremt varierade; att Torso är extraordinär förstår man redan på de första sidorna. Serien öppnar med en sida full med rasterprickar som det gradvis zoomas in på, rasterprickarna blir en äng där två pojkar leker, allt i rutor som sträcker sig över sidbredden. Sen följer en sida med en väldigt traditionell 3*3-rutorskomposition men med en tionde inledningsruta frilagd i övre vänstra hörnet – och när pojkarna sedan gör en fruktansvärd upptäckt gör Bendis den sidan helt vit sånär som på tre nästan identiska, zoomade och gradvis bleknande rutor där man ser en av pojkarnas skräckslagna anlete, plus några märkliga ljudeffekter… som sedan tonar över till Eliot Ness första presskonferens, där ljudeffekterna visar sig vara fotoblixtar (som liksom retroaktivt bländar pojken på den föregående sidan). Detta är fyra sidor där seriemediet verkligen sträcks till sitt yttersta och där Bendis mycket medvetet både drar uppmärksamheten till berättelsens artificiella natur (rasterprickarna, de experimenterande rutkompositionerna) och till dess autenticitet – seriens fiktion blandas hela tiden med verkliga händelser accentuerade av fotografier och tidningsurklipp.

Det vilda och samtidigt disciplinerade formexperimenterandet fortsätter sedan serien igenom (rasterprickarna är t ex ständiga följeslagare vid in- och utzoomningar). Vi får t ex här för första gången möta det som sedan utvecklats till en sann Bendis-ism: ett uppslag med ett myller av ansikten i små kvadratiska rutor, som symboliserar hur poliserna går runt och pratar med en massa potentiella vittnen/tjallare (liknande uppslag har sedan dykt upp i Powers, Alias och Daredevil…). Det finns i Torso mängder av iögonenfallande kompositioner där det visuella är i närmast perfekt samklang med berättelsen och som aldrig känns som experimenterande för experimentarandets egen skull. Vi har t ex sekvensen där Myrlo och Simon är på väg till en brottsplats: två splash-uppslag följda av två-splash-sidor, till en början nästan helt svart, sedan ljusnande, och sedan svart igen när poliserna och rättsläkaren snackar runt närbilderna (självklart autentiskt fotobaserade) av ett återupphittat huvud. Eller de fem-sex sidorna där Myrlo och Simon snackar med den nye rättsläkaren, alla baserade på ett extremt stramt och småttigt rutnät men där rutorna hela tiden undermineras och tas över av skiftande extrema närbilder på obduktionsprotokoll och andra bårhusdetaljer, eller fördenskull det laddade förhöret med Torso-mordens huvudmisstänkte, en ständigt avsmalnande spiral av rutor på helsvart bakgrund, eller… I snart sagt varje scen hittar Bendis och Andreyko på något nytt sätt att uttrycka och accentuera det personerna i serien för tillfället känner och upplever.

Formmässigt är detta ett arbete från två seriekonstnärer vid deras kreativitets zenit. Man anar ett hårt arbete bakom varje sida, varje ruta – men för läsaren är berättelsen allt annat än svår och trög att följa, för det som ändå är huvudeffekten av alla de vertiginösa rutkompositionerna är att man dras än djupare in i handlingen och att historien blir tydligare, rappare, bättre. Här spelar också Bendis dialog en stor roll: i sin jakt på ett 30-talsmässigt idiom har han plundrat sina filmiska och litterära noirklassiker, gjort lingvistisk research och sedan toppat det hela med en rejäl dos egna påhitt. Skällsord som ”puddlesnunk” och ”patooty” varvas med läckra idiomatiska uttryck som ”When I go droppers” (=”När jag dör”), ”Puss to puss” (=”Ansikte mot ansikte”), eller en av de absoluta favoriterna, ”Finsky says this reservior is noggin soup” (=”Jag slår vad om en femtilapp att den här vattenreservoaren är full av avhuggna huvuden”). Det bidrar också till den starka dokumentära känsla som finns i Torso – språket gör att det verkligen känns att det här är en berättelse från en annan tid, en annan värld, om man så vill.

Så mal det på ända till den lika tragiska som oundvikliga slutet (SPOILER: I verkligheten hittades aldrig någon seriös misstänkt för Torso-morden) och då sitter man som läsare utmattad men nöjd över att ha plöjt ett av det sena nittotalets stora och mest konsekvent genomarbetade seriemästerverk – Torso, en sann modern klassiker.

Trackback-adress