Man har som bekant lagt ned extremt mycket energi på att marknadsföra filmen om hur piloten Hal Jordan (Ryan Reynolds) blir utsedd till jordens representant i den intergalaktiska fredsbevarande styrkan Green Lantern Corps. Ingen har väl undgått DCs storsatsning Blackest Night/Brightest Day, förra årets stora crossover med Green Lantern i huvudrollen som bitvis var riktigt kul läsning och förstås skulle bana väg för figurens debut på vita duken. Här på Shazam har vi dragit åtskilliga strån till stacken med skriverier, länkar och allmän pepp inför filmen. Efter att ha sett resultatet i tisdags så måste jag tyvärr meddela att hypen visade sig vara mycket väsen för ingenting.
OBS! VISS SPOILERVARNING EFTER HOPPET
Min analys kring vad som gick fel är kort och enkelt uttryckt för många kockar. Fyra personer skrev manus och det märks verkligen. Det stretar åt olika håll från början till slut på ett sätt som får mig att tänka på Tim Burtons Batman från 1989. En ursprungshistoria för superhjälte enligt klassiskt snitt får samsas med faders- och familjeproblematik, romans med förhinder, en hel massa bakgrund man vill klämma in och den stora världsförstörande skurken som är i antågande. Jag anar omedelbart oråd under inledningen då en övertydlig berättarröst lägger ut texten kring Guardians of the Universe och Green Lantern Corps historia. En indikation så god som någon att man inte litar på vare sig filmens berättelse, sin publik eller det coola källmaterialet som man dessutom fifflar med i tid och otid. Den lätt gnagande känslan av missade tillfällen släpper sedan aldrig taget när vi får följa Jordans krokiga väg från ansvarslös stridspilot i faderns skugga till fullvärdig medlem av de gröna rymdpoliserna.

Visst glimmar det till på några ställen som i scenen där Abin Sur konfronteras med Parallax. Då infinner sig plötsligt en känsla av att det här är på allvar och den kosmiska tyngden från vissa av serierna fångas perfekt. Detsamma gäller somliga av scenerna på kårens hemplanet Oa då man under ett par massekvenser kan roa sig med att pricka in obskyra lyktor. Och var det Mogo som skymtade förbi under sluttexterna? Sedan ska jag beredvilligt erkänna att jag skrattade högt och förnöjt när Carol Ferris (Blake Lively) omedelbart känner igen Jordan trots masken och det faktum att han lagt sig till med en Barry Whiteartad basröst. Men tyvärr går dessa ögonblick över alltför fort och istället domineras filmen av scener som när vi genom klumpiga korsklippningar mellan Jordan och Hector Hammond (Peter Sarsgaard) ska påminnas om att vissa alltid vill få det till att hjälten och skurken är två sidor av samma mynt. Det faktum att filmen är i 3D gör vad mig anbelanger vare sig till eller ifrån då detta är en resurs som man inte förvaltar särskilt väl i hur man komponerar bilderna. Effekterna är med undantag för de datoranimerade lyktgubbarna inget man höjer på ögonbrynen åt.

Oavsett vad ni tycker ska ni inte storma ur bion så fort eftertexterna börjar rulla då man lagt in en kul plantering inför tvåan någonstans i mitten. Hör gärna av er och håll med eller ge civiliserat mothugg till denne allt annat än positive recensent!

Ps…och sedan är jag förstås väldigt tacksam för att Jordans kollega får heta Tom Kalmaku istället för Pieface!

Trackback-adress