Handling & bakgrund: Ett av DC:s många C-liste-team, Freedom Fighters, får här en ny tidning där de introduceras in medias res och hamnar i ett konspirationshopkok a la Dan Brown (nej, mer som National Treasure förresten): de ska leta rätt på sydstaternas hemliga supervapen, försvunnet sen 1865. Ett impulsköp eftersom jag tycker författarna Jimmy Palmiotti och Justin Gray gör ett bra jobb med Jonah Hex, kanske klarar de av att skriva om ett bortglömt superhjälteteam också? Författare får ofta friare händer om figurerna de jobbar med inte är så kända, se bara på den tidiga Vertigo-utgivningen. Swamp Thing, Sandman, Animal Man, Shade the Changing Man och Doom Patrol var inte direkt DC:s hetaste ip:s så då kunde man låta ett gäng skogstokiga britter göra vad de ville.

Och där blir jag tvungen att skratta mig själv rätt upp i ansiktet för att jag någonsin trodde att Freedom Fighters skulle kunna jämföras med dessa tidiga Vertigo-serier på något sätt på någon dag i veckan överhuvudtaget. Ha ha ha.

Det bra: Tja, det faktum att serien bara hoppar in mitt i ett av Freedom Fighters uppdrag (eller egentligen flera olika uppdrag, som ändå visar sig vara ihoplänkade – oj, originellt) gör att man i alla fall slipper ändlösa etableringsscener med en räcka figurer man ändå inte bryr sig om. Illustratörsparet Travis Moore och Trevor Scott gör också en passabel Phil Jimenez-imitation, men utan dennes talang.

Det mindre bra: Allt annat. Skämt åsido, det är bra att såna här serier finns, för då påminns man om att påvarje bra mainstream-superhjälteserie (Amazing Spider-Man, Avengers Academy, Invincible Iron Man) så går det tretton identi-kit, själlösa actionspektakel med för mycket dialog framförd av gestalter som har superkrafter istället för personlighet och som fajtas sig fram genom intriger som är karbonkopierade från Justice League:s 70-talsproduktion. Som Freedom Fighters. Ett exempel: eviga bifiguren The Ray (en av medlemmarna i Freedom Fighters) var med typ tre rutor i Grant Morrisons JLA, och på de tre rutorna gav Morrison honom mer personlighet än vad man skrapar ihop på 21 sidor här. Publikfriande nog slåss man dessutom mot nazi-skurkar i öppningsscenen, bara så att ingen ska missa vad goda Freedom Fighters (som alltså har ett explicit USA-tema) är för att de slåss mot nazister, och klunk hör man ljudet av ett försök till historisk parallell landa på marken.

Slutsats: Freedom Fighters är egentligen inte uppseendeväckande dålig, bara… tråkig. Oerhört tråkig. Det finns inget originellt, inget oväntat, inget engagerande, inget som manar till läsning av nästa nummer. Om det här är det bästa hjältegäng Uncle Sam (gängets ledare, precis den förkroppsligade USA-nationalsymbol som namnet antyder, en sorts low-rent Sandman) kan skrapa ihop för att skydda nationen befarar jag tyvärr att Förenta Staternas befolkning kommer dö av tristess nånstans kring #4, om inte serien är nedlagd dessförinnan.

Trackback-adress