Shazams redaktionsmedlemmar kommer framöver att skriva krönikor på temat seriesamlande. Seriesamlandet och förhållandet till det kommer att blötas från olika synvinklar. Jag är först ut och skriver dels om hur jag förhållit mig till seriesamlandet genom åren och om vilken av seriesamlaren och serieläsaren i mig som dominerat.

Den första serie jag läste och samlade på var Bamse. Jag kan inte minnas att jag var så konsekvent i mitt samlande och försökte inte få Bamse komplett men så var jag inte ens tio år fyllda. Att det inte var frågan om ett seriesamlande utan mer att jag ville läsa Bamse blev uppenbart när jag förra sommaren hittade en låda med Bamse på mina föräldrars vind, med skick från fair till good. Skicket minns jag hade ingen betydelse när jag köpte Bamse även om jag givetvis ville ha omslaget helt. Prenumerationen på Kalle Anka & Co, som iofs var syrrans, handlade också bara om att läsa. Varken skick eller ordning på tidningarna spelade någon roll. Detsamma för andra tidningar, nästan uteslutande begagnade, som jag köpte vid den tiden. Helgonet, James Bond, Silverpilen och Tarzan var enbart för läsning. Det var först när jag relativt sent (elva år) började läsa Fantomen som det ändrades. Inte ens Tintin-albumen hade jag komplett eller brydde mig så mycket om vad gällde skick.

Läsandet startade med lösnummerköp, numret med Worubus tvillingbror, men övergick snabbt i en prenumeration och ett stort Fantomenintresse. Jag köpte på mig allt fler äldre tidningar. Försökte hitta de i så bra skick som möjligt. Jag skaffade tidskriftsamlare, både med och utan Fantomenmotiv. Satte på ett Fantomenbrevmärke på varje och märkte dem med årtal. Jag började föra listor över de nummer jag hade med äventyr och manusförfattare/tecknare samt vilken Fantomen som figurerade.De begagnade nummerna köpte jag i en liten butik i Stjärnhuset i Hässleholm och framförallt på Seriemagasinet i Kristianstad samt vid de fåtaliga besöken i storstan på Serieboden i Gamla Stan. År för år fylldes årgångarna från 80-talet på och kompletterades med nummer från 70-talets sista halva. Jag hade stenkoll på alla nummer och visste exakt vad jag saknade. Det var samlandet och strävan efter att få så många kompletta årgångar som möjligt som dominerade, läsandet kom i andra hand. 1993 avslutade jag prenumerationen pga tonårstid och kvalitetssänkning på tidningen och missade följaktligen höjdarårgångarna 1994-95. 1996 var jag tillbaka pga samlarvurmen, det var svårt att bara sluta. Jag fortsatte prenumerera mest för sakens skull och samlarintresset och de noggranna förteckningarna började jag slarva med. Under 2000-talets första år fyllde jag på med diverse lösnummer, numera var det ett par år sedan jag köpte mitt senaste begagnade Fantomennummer. Å förteckningen har jag inte fyllt på det senaste decenniet, jag är inte ens komplett i vissa år på 2000-talet och har dålig koll på vad jag saknar.

I slutet på 2005 beställde jag Sin City: That Yellow Bastard och The League of Extraordinary Gentlemen och de förändrade mitt serieläsande i grunden. De första åren efter mitt uppvaknande 😉 satsade jag på den svenska utgivningen av framförallt franska serier från Epix och Carlsen Comics. Jag siktade på att bli så komplett som möjligt och det har jag blivit. Fokus låg iofs fortfarande på begagnade serier och skicket skulle vara så bra som möjligt men det var viktigast att bli komplett. Seriesamlaren i mig hade vaknat till liv i jakten på begagnade serier på framförallt Tradera men även i diverse butiker i Stockholm. Kulmen nåddes på Seriegrossisten när jag efter över ett års letande äntligen hittade ett ex av Francois Bourgeons Sirenens sång. Den upprymdhet jag kände då kan nog bara en riktig samlare känna över att hitta något eftersökt.

Efter det övergick jag till att nästan uteslutande köpa nya serier framförallt via nätet. Seriesamlaren fick alltmer vika sig för serieläsaren. Jag behövde inte längre bli komplett i en serie jag börjat läsa utan om den inte dög så slutade jag att köpa den även om det såg trist ut i bokhyllan. Det ska sägas att det här skett gradvis men sista året har jag definitivt sett mig som främst serieläsare. Det enda jag fortfarande sätter vikt vid är att det ska se bra ut i bokhyllan, har jag börjat med trades så fullföljer jag det och vice versa. Även om jag gillar feta samlingar till bra pris (The Walking Dead t.ex.) så stör det i bokhyllan. Jag föredrar egentligen inbundet men den mängden serier jag vill läsa tillåter inte att vara så selektiv. Det finns givetvis ingen motsättning mellan serieläsande och seriesamlande. Man kan givetvis ägna sig åt båda vilket jag tror de flesta gör, det finns ingen motsättning i begreppen. För mig är det avgörande vilket förhållande man har till sin seriesamling om man är seriesamlare främst eller ej. Om man helt osentimentalt kan sälja av sina serier kan man iofs vara seriesamlare ändå men för mig karakteriseras en samlare av oförmågan att göra sig av med saker. Jag har t.ex. aldrig sålt en serie, därav är jag fortfarande en samlare. Däremot har en del strötidningar från barndomen skänkts bort eller gått till de sälla jaktmarkerna. Jag ser mig numera som serieläsare i första hand och seriesamlare i andra hand. Även om fokus för närvarande är att läsa så mycket serier som möjligt så finns alltid samlaren närvarande.

Trackback-adress