Ännu en dubbelrecension från mitt håll, och denna gång tacklar jag Mark Millars fortsatta äventyr med Nick Furys blackops-team i Ultimate Comics: Avengers 2 #2 & 3. Som jag nämnt tidigare så är i princip halva teamet från förra uppdraget bänkat, och efter att Punisher rekryterats så får vi i #2 följa War Machine när han ska övertala kraftpaketet Tyrone Cash a.k.a. The First Hulk att haka på Avengers. Men vadå The First Hulk? Jo, tydligen så började Bruce Banner att experimentera på sig själv först efter att ha blivit inspirerad av en brittisk vetenskapsman, en vetenskapsman som efter att antagits ha avlidit i en labbolycka istället förvandlades till den allra första hulken. Dock utan att bli grön eller grå, och även utan bieffekter som förvandling, trasiga kläder, raseriutbrott och ointelligens. Tyrone Cash är helt enkelt en riktigt stork, stark och elak jävel, och därmed som klippt och skuren för Furys nya Avengers. Dock är han inte alls särskilt pigg på att rekryteras, vilket War Machine får erfara.

I det tredje numret får vi och teamet reda på vad de egentligen rekryterats för. Någon – närmare bestämt Ghost Rider, men det är bara vi som läsare som vet det – har avrättat ett flertal högt uppsatta män på minst sagt brutala vis, och Nick Fury har på direkt order från Vita huset beordrats att ”ta hand” om problemet. Hence, Fury samlar ihop ett gäng Avengers som inte är blyga när det kommer till massförstörelse och avrättningar och ger sig ut på jakt efter förövaren. Dock! Trots alla förberedelser och all den hårdvara som Hawkeye och Punisher packar vid vad de tror och hoppas ska bli den första och sista sammandrabbningen med gärningsmannen så är de inte riktigt beredda på att hamna ansikte mot ansikte med The Spirit of Vengeance. Bara att hålla tummarna för en helt sanslös fight mellan Ultimate Avengers och Ghost Rider för de återstående numren nu då. Eller?

Överlag så gillar jag fortfarande Millars Avengers, men ett litet problem jag har med Ultimate Comics: Avengers 2 är att karaktärerna ännu inte har några egentliga personligheter utöver det uppenbara. Det är starka karaktärer, men utöver de rent visuella och kraftmässiga skillnaderna dem emellan så kokar det för de flesta ned till att de är samvetsösa badasses. Lite mer karaktärsutvecklande dialog hade inte skadat här. Vore fint om Millar kunde skrapa bara lite på ytan på sina coola våldsverkare.

Gällande det rent grafiska: Gillar du Leinil Francis Yu så har du mycket att se fram emot här. Slagsmålet mellan War Machine och Hulk i #2 och Ghostriders helvetiska avrättningar i #3 är en fröjd ögat, eller i alla fall för det öga som uppskattar ösiga våldskavalkader (även om jag måste säga att jag tycker att scenen där Hulk hoppar upp och fångar ett propellerplan som han sedan attackerar War Machine med är en riktigt töntig och sjukt orimlig scen). Hur som helst, Yu lyfter Millars manus och är en stor anledning till att jag fortfarande är peppad på den här titeln.

Trackback-adress