Jag har ett bra lokalt bibliotek med gott seriesortiment – bland annat ett rikligt förråd av Marvel Essentials och DC Comics Presents. Och lite svartvita återtryck av serieklassiker kan man ju alltid plöja – den här gången bestämde jag mig för att återuppleva mitt 80-tals vänlige kvarters-Spindelman med vol 2 av Peter Parker, The Spectacular Spider-Man (högkulturellt alibi: samtidigt som jag lånade denna lånade jag också Laurence Sternes Tristram Shandy). Nästan samtliga av de ingående serierna publicerades i Sverige av Atlantic och senare Semic på 80-talet, så detta var en rejäl resa ned för minnenas allé. Och som (nästan) alltid när man gör sådana resor upptäcker man att det inte var riktigt lika bra som man mindes. Fast i det här fallet har (främst) Bill Mantlos manusoch (främst) Jim Mooneys raka actionillustrationer ändå en viss charm som väger upp det ofta klumpiga serieberättandet.

Ett exempel på hur serieberättandet har gått framåt sedan 80-talet: i samlingens första nummer kommer Peter Parker tillbaka till sin lägenhet efter en tids bortovaro som sitt alter ego. Han förväntar sig att lägenheten ska vara en enda röra efter ett tidigare superskurkanfall, men den visar sig vara perfekt städad. Han säger ”A card on the end-table! Maybe it’ll explain…” och läser på kortet som mycket riktigt förklarar allting. Idag hade man förmodligen litat mer till att serier faktiskt är ett visuellt medium och helt enkelt bara visat Peter Parker plockandes upp kortet, utan förklarande dialog (som i det här fallet egentligen inte är dialog utan bara Peter Parker som pratar med sig själv). Ett litet exempel bara men det visar ändå att moderna serier oftast är mer strömlinjeformade än så – i den här volymen vimlar det av repliker som överförklarar både det ena och det andra, när man gott hade klarat sig med en snygg Jim Mooney-bild.

Bortser man från pratigheten finns det ändå en del kul i dessa gamla serier. Fokus ligger minst lika mycket på Peter Parkers trassliga privatliv som på hans superhjältande, och allra bäst blir det förstås när Spindelmannens och Peter Parkers sfärer blandas samman. I ljuset av den nu pågående arcen Shed är det t ex kul att läsa en längre arc om Curt Connors/The Lizard och hans ödle-skurk-kollega (se där ett sammansatt ord man sällan har använding för) Iguana. Doc Ock dyker också upp, snitsigt tecknad av John Byrne, liksom klassiska Spidde-skurkar som Mysterio (i en kul/corny story där Mysterio av olika anledningar är ute efter Peter Parker, inte Spindelmannen) och Vulture (i en inte lika kul och ganska krattigt tecknad – av Steve Leialoha – historia).

Mantlo (hans historier är bäst, de andra manusförfattarna harvar lite väl mycket i klichéträsket) introducerar också lite nya roliga bifigurer i vad som vid den tiden var ett ganska statiskt persongalleri i Spindelmannen. Det här är nämligen perioden där Peter Parker påbörjar en – naturligtvis i slutänden misslyckad – forskarutbildning i biofysik på Empire State University (en påhittad korsning av New York-universiteten Columbia och NYU), där Peter får stifta bekantskap med sin handledare doktor Sloan, isdrottningen Marcy Kane (först fiende, sedermera potentiellt love interest) och osäkra institutionssekreteraren Debra Whitman – alla relativt endimensionella men ändå charmiga figurer, vars närvaro understryker att en av Spindelmannens styrkor som serie alltid har varit det icke-superkraftsinnehavande birollsgalleriet (har det i ärlighetens namn skapats en roligare ”skurk” än den koleriske tidningsförläggaren J Jonah Jameson?). Det är också här som moster May faller för den gnetige och rullstolsbundne Nathan Lubensky, en annan rolig Mantlo-uppfinning som skänker ytterligare en dimension åt Peter Parkers privatliv (det nuvarande författarteamet på ASM har säkert haft Lubensky i tankarna när de nu skildrar moster Mays nya kärleksaffär med J Jonah Jamesons far, Jay Jameson). Gång på gång bläddrar jag förbi de för det mesta rätt enformiga slagsmålsscenerna för att se vad som ska hända härnäst i doktorandrummet på ESU:s biofysikinstitution, eller i romansen mellan moster May och Nathan Lubensky.

Den bästa storylinen ur ett mer renodlat superhjälteperspektiv är Roger Sterns längre historia där kvinnliga skurken Belladonna sätter myror i huvudet på Spindelmannen med diverse intriger i modevärlden, och med benägen assistans av hönsmannen Prowler. Den berättelsen kombinerar enklare deckarelement med ganska low key-superhjältande och klassiska superskurks-dödsfällor – plus att mycket av den är illustrerad av Marvel-legenden Marie Severin, som har ett skönt flödande linjespel och som helt klart njuter av att teckna film noir-influerade femme fatale-skurken Belladonna, stilrent skildrad med slokhatt istället för mask och cigarrett i munstycke.

Sammanfattningsvis är serierna i den här Essentials-volymen inte lika bra som jag minns dem – det är svårt att komma ifrån de överförklarande monologtendenserna (som även Mantlo gör sig skyldig till) – men inte heller lika dåliga som jag befarade. Persongalleriet är för genren relativt vällyckat och de längre sammanhängande historierna helt OK. Ett klart minus för att en del av de original man verkar ha använt sig av har skadats vilket gör att bildkvaliteten på flera sidor/uppslag är skrämmande låg (inga restaureringsförsök som i Masterworks/Archive-upplagorna här inte), men allt sammantaget blir det ändå en stabil trea i betyg.

Sorgligt postskript: vi skänker en tacksamhetens tanke till Bill Mantlo, som sedan 1992 är ett vårdpaket på ett sjukhem i Queens efter en smitningspåkörning.

Trackback-adress