Handling: I Julien Neels tredje album om Lou är sommaren slut och Lou är tillbaka i staden. Hon börjar på en ny skola men Lou och bästisen Mina hamnar inte i samma klass. Katastrof! Mina skaffar en ny kompis och då får Lou göra likadant. Lou själv mår mest kasst, för hennes mamma och Richard är allt guld och gröna skogar, och hamnar i en tonårsdepression. Nu behövs både kompisar och mamma för att få Lou tillbaka på banan. Titeln Busskyrkogården kommer av den busskyrkogård som kommunen öppnar där Lous fd. kille Tristans numera rivna hus låg.

Vad är bra? Eftersom det är ett Lou-album så är det mesta bra 😉 Bra är också att den som inte läst Lou tidigare får en bra återblick på vad som hänt i det roliga Spelet om mig som finns på pärmens insida. Tonen för själva albumet sätts när en grävskopa demolerar Tristans hus ackompanjerad av dystra färger med Lou som åskådare. Lou ska fylla tretton snart och att hon är på väg att lämna barndomen och tryggheten förstärks av att mamman och Richard, grannen mamman fått ihop det med, slår samman sina lägenheter och att Mina får en ny bästis. Det är ännu jobbigare att må dåligt när alla andra mår bra. De galna infallen och den varma humorn finns kvar men i övrigt avviker Busskyrkogården från de två tidigare Lou-albumen. Utanförskap och ensamhet är tunga teman som Neel hanterar ypperligt, det blir aldrig krystat i förhållande till de roliga infallen. En styrka med Lou jämfört med många andra serier med yngre som primär målgrupp är att Lou och övriga åldras och därmed utvecklas vilket gör både serien och karaktärerna betydligt intressantare. Det finns som sagt ett antal roliga scener men min favorit är när en sjuk Lou feberhallucinerar och tror att hennes katt kan prata och det hela blir lite Rabbinens katt light.

Vad är mindre bra? Jag vet inte. Kanske att Lous nya kompis är en lite klyschig karaktär. Att jag blir avis för att jag hade velat ha något som Busskyrkogården i närheten när jag själv var barn. Men i övrigt inget.

Slutsats: Ytterligare ett riktigt bra Lou-album och dessutom det bästa hittills. Ett tyngre tema som Neel skildrar på ett mycket bra sätt. Plus allt det jag gillat med Lou tidigare.

Trackback-adress