Första arc:en av Mark Millars ultimata Avengers är slut i och med det här numret. Slutet gott, allting gott då eller? Nja, inte riktigt så. Något som började fruktansvärt starkt och lovande har under resans gång utvecklats till något som inte riktigt lyckades leva upp till sin egen hype. Missförstå mig rätt, jag har hela tiden gillat och gillar fortfarande den här serien, den är bra mycket bättre än en hel del annat jag läst, men Millar har från start lyckats bygga upp ett sådant pepp i mig att jag mot slutet inte kunnat låta bli att bli lite besviken.
Serien innehåller helt klart coola karaktärer, men tyvärr så hinner aldrig War Machine, Red Wasp och Nerd Hulk utvecklas tillräckligt mycket för att göra något direkt bestående intryck i den här storyn. Vi kan väl hoppas att de får återkomma någon gång framöver. Jag gillade särskilt den fege klonen av Hulk, det kändes som att han hade mer potential än att mest bara användas som comic relief. Även de mer klassiska karaktärerna, det vill säga Captain America och Hawkeye, som hängt med sedan Millars Ultimates-dagar, lyckas inte riktigt framstå som lika levande som de gjorde i Ultimates 1 och 2. Känns lite som att Millar kanske fastnat mer i den fräcka tanken kring ett antihjältigt blackops-team än att faktiskt ägna sig lite mer åt de karaktärer som faktiskt utgör teamet.
OBS, från och med nästa stycke så finns det ett par spoilers.
Storymässigt så bjuder väl Ultimate Comics: Avengers #6 på ett passande slut, men det lider lite av det faktum att superskurken viftar runt med ett allsmäktigt domedagsvapen/skapelseverktyg utan att vara ens i närheten av att besegra Avengers. Just det faktum att Red Skull egentligen bara skulle behöva tänka bort sina motståndare gör att slutet känns lite väl hastigt och obalanserat. Dock är det utan tvekan ett rätt fräckt ögonblick när Captain America lyckas spetsa sin förlorade son på ett jaktplan i slutscenerna. Hade gjort sig bra på film.
Illustratören Carlos Pacheco har passat fint för Millars actiontunga manus och har varit genomgående väldigt bra i Ultimate Comics: Avengers, men han var nog faktiskt lite bättre i starten än i de senaste två numren. Kanske var det ändå hans fel att serien drabbades av så svåra förseningar? Hur som helst, Ultimate Comics: Avengers #1-6 är en snygg serie som helt klart bjuder på tillräckligt mycket thrills och kills för att jag ska rekommendera den nyfikne att köpa samlingen när den kommer ut, men förväntar man sig att det ska vara lika bra som Ultimates 1 och 2, då blir man besviken.
Illustration: Carlos Pacheco
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
[…] Ultimate Comics: Avengers #6 « Shazam.se […]
Lite som du säger: överdos av fräckt, alldeles för lite karaktär.
Jag har börjat hata Mark Millar på ett ganska orättvist build-em-up-and-tear-em-down–sätt nu när han har fått sitt genomslag. Jag viftar bort hans styrkor och blicken dras till hans många svagheter. Är det min inbyggda »dissa de överskattade, hype:a de underskattade«-maskin som slagit igång med full kraft? Eller är min nya inställning till Millar—att han är en sopa—egentligen den »rätta«?
Jag trodde underskattnings-uppskattar–maskinen i mig var en effektiv motmedicin mot grupptänk men nu har den fört mig till den allt större och gapigare anti-Millar-mobben och placerat mig där med stora plakat mot Mark Millar, tidskriften Clint och Dave Lizewski. Istället för att bädda ner mig i lugn och ro med senaste X-Men Forever och en påse godis.
Lugn, det är trots allt bara serier det handlar om 🙂
Jag säger som Machine Man i Nextwave: ”Mark Millar licks goats”. Fast egentligen gillar jag Millar, jag tror bara att han nått sin peak. Precis som Warren Ellis verkar han ha sina bra serier bakom sig. Både Ellis och Millar verka ha fastnat i att göra grejer som bara bygger på en intressanta idéer eller koncept. Väl där glömmer de ofta att karaktärer man kan relatera till eller en riktigt bra grundhistoria oftast är det som gör bra serier.
Där tycker jag att Ed Brubaker (luv him) är precis tvärtom. Brubaker försöker inte hitta på något nytt, han håller sig till beprövade genrer som pulp, noir och crime. Även när han skriver renodlade superhjältehistorier. Men han skriver serier som är spännande och har karaktärer som man brys sig om. Det är hela skillnaden.