Ferdinand har ju tidigare här på Shazam surrat om hur bra Old Man Logan har varit. Eftersom arcen (som gick i Wolverine #66-72 samt Wolverine: Old Man Logan Giant-Size #1) när jag hörde talas om den första gången redan hade kommit ett par nummer in i storyn så bestämde jag mig för att vänta på samlingen. Ett ganska bra val tycker jag, särskilt som Marvel gjort en riktigt nice hardcover och dessutom i oversize-format. Det riktigt andas kvalité! Något jag som DC-fantast kan bli lite avundsjuk på då jag tycker DC ibland brister lite i kvalitén på sina hardcovers. Men åter till Old Man Logan.

Det har gått femtio år sedan superskurkarna slog sig samman och gjorde gemensam sak mot hjältar, och denna gång vann skurkarna, många hjältar miste livet och en viss Wolverine har sedan dess inte fällt ut klorna en enda gång. Nu femtio år senare lever han ett stilla liv i Californien med fru och två barn. Men vad var det som hände för femtio år sedan som påverkade Wolverine så pass mycket att han sen dess aldrig använt klorna? Den frågan ställer sig Hawkeye, nu en blind man som anställer Logan som navigatör för en tripp rakt över USA för att leverera ett paket. Logan som behöver pengar för att kunna betala sin familjs hyra till the Hulk Gang ställer något motvilligt upp som förare på denna roadtrip genom ett apokalyptiskt USA.

Det är med andra ord en väldigt annorlunda Logan som Mark Millar bjuder oss på i Old Man Logan. Hur pass annorlunda får vi reda på när Bruce Banners gröna kids dyker upp för att indriva hyran och Logan lugnt tar emot en ordentlig omgång stryk utan att slå tillbaka. När Millar senare avslöjar vad som hände den där natten för femtio år sedan då Logan använde klorna för sista gången är det både chockerande och mycket blodigt. Faktum är att Old Man Logan är en väldigt blodig serie. Visst, inget fel med det, så länge det har ett syfte och håller sig inom någorlunda rimliga gränser. Tyvärr så går det överstyr i slutet där Logan går brutal bärsärkagång. Avkapade lemmar flyger till höger och vänster och tillräckligt med blod för att fylla ett antal olympiska simbassänger utgjuts. Det blir helt enkelt för mycket till slut, vilket drar ner betyget en aning för en i alla andra avseenden strålande story arc.

Illustrationsmässigt så är Old Man Logan en fröjd av skåda. Steve McNiven har helt rätt stil för serien, lite lagom skitig men ändå knivskarp och väldigt detaljerat. Just att serien är så pass välillustrerad är en av seriens stora styrkor och räddar till viss del upp slutet från att bli en katastrof.

Trots ett något taskigt slut så tycker jag att Old Man Logan var riktigt bra. Hade Millar bara fixat till slutet lite mer så är det inte helt omöjligt att jag hade gett Old Man Logan en fullpoängare. Kanske något att tänka på Mr. Millar…

Trackback-adress