Shelf Porn är ett underbart fenomen och jag gillar verkligen att sitta och titta på bilder av andras samlingar. Min amerikanska favvo-blogg, Robot6, har regelbundet inlägg där läsare skickat in bilder, något som Ferdinand redan tipsat om. Jag la tidigare upp en film om en underbart manisk Tintin-samlare. Igår sorterade jag mina seriealbum och flyttade om i lite olika bokhyllor. Jag är väldigt nöjd med resultatet och framförallt att jag har så mycket plats kvar 😉 Serierna har jag köpt på mig sedan början av 2006, mina Fantomentidningar ca 900 st, är till mina föräldrars förtret till största delen kvar hos dem. Att jag presenterar mig egen samling i form av en film tycker jag garanterar mig en plats i Nörd-VM. Vill du visa din egen samling så mejla bilder/filmlänk på din samling till Shazam.se, det kan aldrig bli för mycket Shelf Porn!
Arkiv för mars 2010
My Shelf Porn
Fantomen #7/2010
Omslaget till senaste Fantomen är riktigt cheezy med en deffad Fantomen i MC-väst. Samtidigt är det definitivt ett av de mest humoristiska jag sett. Cred för det till Sal Velluto. Äventyret Johnny Hotwire-Utanför lagen handlar om hur de unge 21:e Fantomen i början av sin karriär glider runt på en Harley och kallar sig för Johnny Hotwire. Han hjälper en ung knutte, Deck Davey, ur en knipa och slår följe med honom. Deck har en plan hur han ska sätta dit ett större MC-gäng. Ett gäng som han trots Fantomens uppmaning utmanar med ödesdigra konsekvenser. Deck ger Fantomen ett brev som Fantomen inte får öppna förrän många år senare. När Fantomen i slutet av äventyret läser brevet bestämmer han sig omedelbart för att ge sig av till USA och ber Guran packa ner hojen.
Trots ett återuppväckande av Fantomen År Ett, som jag tyckte var rätt lyckat på det stora hela, och ett dramatiskt slut är det ett trist äventyr med ointressanta bifigurer. Velluto gör ett stabilt jobb med teckningarna men det hjälper inte när manuset inte är bra. Betydligt bättre är då avslutningen på Bernhard Prince-äventyret Dimmornas fort som är hyggligt spännande, har en okej story och framförallt bra bifigurer och dessutom en twist på slutet. Jubileumsserie är den här gången västerserien Bill Montana, en serie känns riktigt daterad men idén med att publicera korta avsnitt av diverse 50-talsserier är bra. Herman Hedning är som oftast nu, bara trött.
Betyg: 2+/5
Ultimate Comics: Avengers #5
Det har ju gått nästan fyra månader sedan senaste numret av Ultimate Comics: Avengers kom ut, men nu har äntligen Mark Millar och Carlos Pacheco lyckats få tummen ur och pressat ur sig det femte och näst sista numret av den här storyn. Vad förseningen berott på vet jag faktiskt inte. Det brukar väl allt som oftast bero på att tecknaren inte lyckas leverera ett nummer i månaden, men som sagt, den här gången vet jag inte om det hängt på Pacheco, Millar eller på Marvel i stort. Hur som helst, nu är väntan över, och frågan är väl egentligen om det varit värt att vänta i över ett kvartal på det här numret.
Svaret i min mening är nej. Inte för att det här är tråkigt, för det är det inte, och inte heller för att det är fult, för Carlos Pacheco är en riktigt grym tecknare. Det är snarare så att det här precis som tidigare nummer känns som upptakten till något riktigt coolt. Problemet är bara att det här inte längre är en upptakt, utan att det är näst sista numret av konflikten mellan Ultimate Avengers och Red Skull (aka Captain Americas son). Vi borde alltså vara mitt uppe någon sorts actionklimax här, men tyvärr så känns det inte riktigt så. Det karaktärsdrivna berättande som Millar styrde så bra i Ultimates 1 och 2 är inte alls lika framträdande här, så även trots att vi är uppe i fem nummer så känns War Machine, Red Wasp och Nerd Hulk rätt långt ifrån det starka persongalleri som han etablerade i sina tidigare versioner av Ultimates. Inte för att de är trista i sig (jag själv tycker samtliga känns rätt lovande), utan mest på grund av att de inte getts särskilt mycket utrymme. Det känns överlag som att det finns extremt mycket potential här, men att det när vi nu närmar oss slutet börjar kännas lite som att det kanske inte kommer att räcka hela vägen fram. Trots detta så är Ultimate Comics: Avengers fortfarande faktiskt en av mina favorittitlar. Den är lite som en John Woo-rulle fullproppad med supersteroider – det är snabbt, brutalt, kaxigt, kul och fullständigt överdrivet. På ett bra sätt.
Illustration: Carlos Pacheco
Tusch: Dexter Vines
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Siege #3 (av 4)
Comebacks! Avslöjanden! Explosioner! Tights! Brian Michael Bendis och Olivier Coipel sparar verkligen inte på krutet i Siege. När vi här är framme vid det näst sista numret så börjar Bendis så sakteliga knyta ihop sin vid det här laget rätt så överfyllda säck. För hjältarnas del har det blivit dags att släppa gammalt groll för att här enas i kampen mot Norman Osborns mörka Avengers och andra hantlangare, och för Osborns del är det väl helt enkelt så att han kämpar för att kunna hålla både galenskapen och en skenande Sentry i schack. I ett nötskal är det väl egentligen bara det som händer i det här numret. Kan kanske låta lite fattigt, men fattigt är faktiskt ett ord som inte alls passar in på tredje numret av Siege. Siege #3 är snarare en actionmacka utan dess like. Sköldar flyger, repulsorstrålar fräser åt alla håll, knytnävar möter ansikten, hemliga vapen avslöjas, gudar slåss mot gudomliga hjältemonster, och allt är fruktansvärt snyggt, fartfyllt och färgsprakande paketerat av Olivier Coipel. Mycket superlativ här, jag vet, men så är även Siege något av de mest underhållande i superhjälteväg jag har läst på rätt länge. Det kanske inte är smart, men det är väldigt kul. Nästa nummer är inte bara finalen på Siege som event, utan lär även sätta slutgiltigt P för Norman Osborns Dark Reign. Låt oss hoppas att finalen kan leva upp till den explosiva standard som nummer 1-3 hittills lyckats leverera. Ok?
Illustration: Olivier Coipel
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Lou! 1: Dagboksdagar
Jag hade aldrig hört eller läst om Lou innan Wibom Books gav ut de två första delarna på svenska. I Frankrike är serien dock en fetsuccé och den femte delen, Laser Ninja, var det sjätte mest sålda albumet i Frankrike förra året. Den fick dessutom pris för bästa ungdomsserie på årets Angoulême-festival. Det finns dessutom en tv-serie som kommer på SVT i vår. Serien handlar om Lou som bor med sin mamma och skriver dagbok om sitt liv. Första albumet är berättat just som korta vardagsbetraktelser, oftast på en sida. I fokus står Lous och hennes mammas respektive kärleksintressen och Lous bästa kompis.
Lou riktar sig främst till kids i yngre tonåren och därunder men man behöver inte tillhöra den huvudsakliga målgruppen för att uppskatta serien. Jag gillar t.ex. den rejält, halvgubbe som jag är. Det tog dock ett tag innan jag skaffade första delen. Pastellfärgerna och stilen som serien är tecknad med avskräckte lite. Vid genomläsningen är jag mest förvånad över mina farhågor, nu kan jag inte se att Lou! kunnat tecknas och färgsättas på ett bättre sätt. Det som gör Lou! till en riktigt bra serie är dock de klichéfria karaktärerna och situationerna. Bäst är givetvis Lou, hon går på pumpen en del men forsätter alltid framåt med bibehållet humör och glimten i ögat. Risken finns alltid att allt blir väl tillrättalagt och konservativt i barnserier/böcker eller så blir det tvärtom utstuderat politiskt korrekt. Julien Neel lyckas undvika båda fällorna. Lou! är en oerhört charmig och kul serie. Jag sitter och småskrattar större delen av albumet och samtidigt finns det även lite känsliga ögonblick i albumet. Suveräna barn- och ungdomsserier är sällsynta så därför är utgivningen av Lou! extra välkommen.Det är inte svårt att första att Lou! blivit en braksuccé i Frankrike, förhoppningsvis slår den i Sverige också. För mer om Lou! och Wibom Books kolla in vår intervju med Lisa Wibom.
Förlag: Wibom Books
Betyg: 4/5
Dick Giordano har avlidit
Det är tråkigt att behöva rapportera tråkiga nyheter men enligt bloggen Robot 6 så har illustratören Dick Giordano avlidit i lunginflammation 77 år gammal. Giordano var en av de riktigt stora illustratörerna hos DC Comics och har bland annat arbetat som tuschare åt Neal Adams (Green Lantern/Green Arrow), Geroge Perez (Crisis on Infinite Earths) och John Byrne (Action Comics och The Man of Steel) och också som illustratör på ett stort antal DC- och Marvel-tidningar. Under 1980-talet var han redaktör och vice vd för DC Comics, vilket han var fram tills dess han lämnade förlaget 1993. Han har därefter tecknat och tuschat bl.a. Modesty Blaise och Fantomen.
Mesmo Delivery
Det är få serier jag väntat så ivrigt på som Mesmo Delivery. Serien gavs först ut av AdHouse Books för att i år ges ut av Dark Horse. AdHouse utgåva var slutsåld och Dark Horse släpptes i början av mars. Igår landade den i min brevlåda. Mesmo Delivery är brasilianaren Rafael Grampás debutalbum, han har tidigare medverkat i en antologi tillsammans med bl.a. Fabio Moon och Gabriel Ba. Dark Horse ska senare i år ge ut ännu en serie av Grampá, Furry Water and the Sons of the Insurrection. Mesmo Delivery handlar om en fd Elvis-imitatör och en fd boxare som får i uppdrag att köra en mystisk last åt det inte mindre mystiska bolaget Mesmo Delivery. När de hamnar på ett sunkigt hak med lika sunkiga besökare i en avkrok är det inledningen på en våldsorgie av sällan skådat slag.
Färgläggning: Marcus Penna
Förlag: Dark Horse
Betyg: 3/5
Trailer: Scott Pilgrim vs. The World
Scott Pilgrim har mig veterligen gått Shazams redaktion förbi. Men det ska bli ändring på det. Jag har beställt den första delen och kommer att delge er läsare mina tankar kring den nästa vecka. Myskoteket har redan gått i spin över Scott Pilgrim och skrivit om varför serien är så bra. Oaktat mitt utlåtande (ingen hybris här ;)) kan man nog lugnt säga att 2010 blir Scott Pilgrims år. Trailern är tokbra och i juli kommer sista albumet, Scott Pilgrim’s Finest Hour. På Onipress hemsida kan man läsa början av sagan om Scott Pilgrim.
Punisher MAX: Butterfly
Följande recension innehåller milda spoilers.
En Punisher-historia som knappt innehåller Punisher (han förekommer i bild på endast 5 sidor i den här tidningen, och i de flesta av dem har han inga repliker), kan det vara nåt? Jodå, när den är signerad Valerie D’Orazio (välkänd alt-seriebloggare borta på Occasional Superheroine) och Laurence Campbell (med som vanligt perfekt färgläggning av Lee Loughridge) så blir det faktiskt hygglig läsning ändå, och trots Big Franks relativa frånvaro snålas det inte på ultravåldet heller.
Titelfiguren Butterfly är en kvinnlig lönnmördare som bestämt sig för att skriva och publicera en memoarbok där hon berättar allt om sin karriär. Det för henne på kollisionskurs med både sina forna arbetsgivare inom maffian och med ni-vet-vem-med-dödskallen-på-bröstet. Fortsätt läsa Punisher MAX: Butterfly
Illustration: Laurence Campbell
Färgläggning: Lee Loughridge
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5