När nu Rikard uppmärksammat Brian Woods DMZ passar jag på att göra en dubbelrecension av ett annat Brian Wood-verk: i dagarna släpptes Demo Vol 2 #1, första delen av en sexdelars miniserie och en uppföljare till Brian Wood och Becky Cloonans stora genombrott Demo från 2003 (en 12-delars miniserie). Demo Vol 1 finns utgiven i billig mjukpärm-samlingsutgåva från Vertigo så man kan med fördel repetitionsläsa den innan man ger sig in på första numret av Demo Vol 2.

Konceptet med Demo är till synes enkelt: tonåringar med speciella krafter, lätt igenkännbart från de flesta inkarnationer av X-men. Varje nummer är en avslutad historia, en serienovell, övergripande handling och återkommande figurer saknas. Med denna utgångspunkt väver Wood och Cloonan en poetisk serie som egentligen inte alls handlar så mycket om superkrafter. I flera av numren förekommer ingen synbarlig superkraftexercis och läsaren får ofta gissa sig till vem det egentligen är som har superkrafter, vilken superkraft de i så fall har, eller om de ens har en superkraft överhuvudtaget. Det centrala i serien är i själva verket valsituationer: något inträffar och en person ges chansen/utsätts för risken att förändra sitt liv på något sätt, till det bättre såväl som till det sämre. Och eftersom fokus är på tonåringar är det stora känslouttryck det handlar om och alla beslut verkar gärna livsavgörande, även om de med en vuxen blick knappast är så omvälvande som personerna i serien tror. Kort sagt är det grundkonceptet till trots väldigt långt från en typisk superhjälteserie; Demo är mycket mer indie och mycket mer relationsfokuserad.

Woods manus varierar en del genom serien: det är t ex inte svårt att se varför novellen ”Emmy” (#2 av 12) vann Grand Jury Best Short Story-priset på seriefestivalen i Lucca 2007, eller att ”One Shot, Don’t Miss” (#7 av #12) nominerades till en Eisner 2005. Båda är koncentrerade, subtila berättelser med ett tydligt fokus – mästerliga exempel i genren serienovell. Andra berättelser är inte lika helgjutna och faller offer för vad som verkar vara en självbespeglande önskan att vara för arty för sitt eget bästa; exempelvis är spökhistorien ”Mixtape” (#8 av 12) lite väl emo-inkrökt för min smak, och slackermanifestet ”Midnight to six” (#11 av 12) tycker jag saknar en linje i berättandet. Men standarden är överlag hög och berättelserna spännande, trots att de ofta försiggår i ett väldigt långsamt, meditativt tempo helt utan actionsekvenser.

Den meditativa aspekten förstärks av Cloonans illustrationer. Hon är inte rädd för att låta centrala dialogpartier illustreras inte av ansikten utan extrema närbilder på händer som rör varandra, eller splash-pages som bara består av en landskapsvy utan synliga människor eller synlig action (d v s en slags ”anti-splash-page”, en medveten lek med superhjältegenrens konventioner). Cloonan är tydligt manga-influerad och jag tycker det säger något om hennes storhet som illustratör att hon transcenderar sina influenser och får även en manga-aversionsdrabbad typ som jag själv att digga bilderna. Att säga ”manga-influerad” är egentligen att reducera Cloonan eftersom det hon framförallt visar i Demo är sin mångsidighet. Hon illustrerar varje nummer i en egen stil som spänner från den murriga, tuschrika skräckstämningen i ”Bad Blood” (#3 av 12), lite av manga-meets-EC-comics, till karikatyrkomedin i ”Midnight to six”. Efter att ha läst ungefär halva volymen ligger spänningen inte så mycket i att se vilken typ av historia Wood ska berätta härnäst (även om han som sagt är en skicklig novellförfattare) utan snarare att se vilken stil Cloonan har valt den här gången.

När Wood och Cloonan nu, fem-sex år senare, återvänder till Demo, är såklart förväntningarna högt uppskruvade, eftersom de båda haft tid på sig att mogna som seriekonstnärer. ”The Waking Life of Angels”, novellen som inleder Demo Vol 2, är därför lite av en besvikelse – inte för att den är dålig, utan för att den känns lite väl konventionell för att komma från Wood, särskilt efter att denne producerat snärtiga ongoings som DMZ och Northlanders. Jag kan t ex inte tänka mig att slutet på ”The Waking Life…” är tänkt som en twist ending eftersom det i så fall telegraferas lååångt i förväg och inte kommer som någon överraskning alls – vilket gör att frågan inställer sig vad poängen egentligen är. Återigen: det är inte dåligt. Wood har förmågan att fånga det extraordinära i det vardagliga som få andra, men Demo Vol 2 #1 lämnar ändå inget bestående intryck manusmässigt. Cloonans illustrationer däremot är oklanderliga som vanligt, hon har utvecklat en än säkrare handlag och en linje som lyckas vara disciplinerad och avslappnad på en gång. Cloonans bilder är den stora behållningen här – men då numret avslutas med en liten preview av nästa nummers historia kan man redan här se att Wood har mer klurigheter kvar i rockärmen. Lite typiskt dock att de tre sidorna preview av nästa nummer känns intressantare än hela #1… fast som sagt, jag vill inte vara ogin – det här är absolut tillräckligt för att jag ska vilja fortsätta läsa, om inte annat för att se mer i detalj hur Becky Cloonan utvecklar den skräckiga novellen ”Pangs” i #2.

Demo får en svag fyra – bra men ojämn – och Demo Vol 2 #1 får nöja sig med en stark trea, men med stor potential att höja betyget i #2.

Trackback-adress