Dags för näst sista numret av Dark X-Men, som fortsätter att vara en förvånansvärt underhållande uppstickare mitt i alla maffiga Siege-event och tillhörande tie-ins. Dark X-Men knyter i och för sig i allra högsta grad an till Dark Reign och Utopia/Exodus, men gör det på ett sådant smidigt sätt att serien egentligen kan läsas helt utan djupare kunskap om vad som sker i övriga Marvel-titlar. Paul Cornell gör helt enkelt ett riktigt bra jobb med att hålla sig inom Marvels kontinuitetsramar, men inom dem så lyckas han få ihop något eget som står väldigt väl på egna ben. Utöver det så lyckas Dark X-Men även med att vara både en smart och rolig serie utan att för den delen kännas komplex eller flamsig, så klart plus i kanten för den sköna balans som Cornell genomgående hållit i den här titeln. När Cornell är färdig med den här serien efter nästa nummer så ska jag definitivt hålla utkik efter vad han tar sig för framöver.

Storymässigt så ligger fokus precis som i nummer 3 främst på konflikten mellan Norman Osborn och Nate Grey/X-Man, men i det här numret så lyckas Mystique, Mimic, Dark Beast och Omega inte längre undvika allt trubbel. Efter lite dividerande och funderande (och via en mental resa genom en gigantisk levande hjärna) så hamnar de istället ur askan i elden ansikte mot ansikte med en grönhudad karaktär som inte alls verkar ha några vänliga avsikter. Och det är inte Hulk vi snackar om. Och det är inte alls på det sätt som du kanske tror. Och hur ska det här sluta egentligen? I många serier av den här typen så brukar man ju kunna ha en föraning om vad som ska hända i sista numret och hur allt kommer att sluta, men inför sista numret av den här serien så har jag verkligen ingen aning om hur det kommer att gå för vare sig Osborn, X-Man eller för någon av medlemmarna i Dark X-Men. Spänningen är mer eller mindre olidlig, och jag hoppas verkligen att Cornell och Leonard Kirk (som fortfarande gör ett bra jobb) klarar av att ro det här överraskningsfyllda och spännande skeppet i hamn.

Trackback-adress