Varning! Följande krönika innehåller milda spoilers!
Okej, nu har det hänt. Amazing Spider-Man har officiellt tagit steget från riktigt-bra-för-att-vara-mainstream till OMG-vad-bra-in-i-minsta-detalj. Den senaste veckan har jag överdoserat på ASM med två nya trades (Election Day – samlar #583-588 samt korthistorier från Amazing Spider-Man: Extra #1 och #3 plus en serie som tidigare bara funnits online – och 24/7, samlar #589-594 samt korthistorier från Amazing Spider-Man: Extra #2 och #3) plus senaste lösnumret, #620, som innehåller upplösningen på Mysterio-historien som jag nämnde i min tidigare recension av ASM #619.
Och det är efter att ha läst dessa två album och senaste numret som jag kapitulerar: jag måste bara förbehållslöst älska ASM. Att kvalificera mina tidigare positiva omdömen med prefixet ”mainstream” känns nu både fegt och skitnödigt. Hur gör de? Hur får de ut den här tidningen tre gånger i månaden med så genomgående hög kvalitet? Historierna, ofta med tre-fyra bihandlingar bredvid huvudhandlingen, ångar på i ett rasande tempo med förvecklingar och korsförvecklingar hit och dit. En tråd du trodde tappats bort för fem-tio nummer sedan kommer plötsligt tillbaka, en annan tråd avvecklas snyggt och prydligt – men kanske kommer att väckas till liv igen framöver. Överraskningarna är legio och man ser sällan twistsen komma – fast de kommer i princip hela tiden – för att det går så fort hela tiden. Election Day är intrigmässigt centralt i detta avseende: här avslöjas både nya Spindel-fienden Malices hemliga identitet, liksom vad/vem som egentligen döljer sig bakom det tidningarna döpt till ”The Spider-tracer killer”. Båda avslöjandena sköts snyggt och tajt, värdigt Marvels och DCs just nu bästa tvålopera-serie. Tvålopera-känslan, den som alltid varit karaktäristisk för Spindelmannen sen Lees och Ditkos dagar, är i stort sett närvarande i varje ruta.
Författarteamet har vid det här laget fått upp farten ordentligt och är mycket självsäkra och bekväma i sina skildringar av såväl Spindelmannen själv som hans digra bifigursgalleri. Skribenterna tag-teamar varandra för att utforska olika delar av väggkryparens karaktär. Dan Slott excellerar i vitsig Spindelman-dialog (favoritsvordomen är den härligt milda ”Sunnuva biscuit!”), Marc Guggenheim visar i fartiga actionscener på Spiddes välkända viljestyrka, Zeb Wells påminner oss om det faktum att Spindelmannen i många avseenden är rättrådigare och mer helylle än Stålmannen i en humoristisk Wolverine-teamup, och så vidare. Illustratörerna som tätt avlöser varandra lyckas ändå kongenialt matcha de olika manusförfattarna; bara för att nämna ett exempel är Javier Pulidos klara linjespel och extremt böjliga Spindelman perfekt för Dan Slotts kriminalkomedi-manus med Mysterio i huvudrollen i ASM #618-620 (och jag har redan nämnt hur genialt det är att göra Mysterio till en con man-superskurk).
Pricksäkerheten i personskildringarna stannar som sagt inte vid huvudrollsinnehavaren. Peter Parkers rumskamrat Vin Gonzales får genomgå sin egen moraliska kris i Election Day, och i samma album utsätts Harry Osborn för en megachock och reagerar följdriktigt på detta. Vi återser i 24/7 Flash Thompson i en kortserie där Marc Guggenheim på bara några sidor lyckas ge gamle Flash mer personlighet än vad han fick i en årsutgivning av Spindelmannen på 80-talet. Och inte minst har samtliga manusförfattare väl förvaltat Spindelmannens kanske intressantaste och i alla fall klart färgstarkaste bifigur; den koleriske tidningsmagnaten J Jonah Jameson. Precis som det ska vara är JJJ solitt förankrad som en av Spindelmannens värsta och mest irriterande fiender – ännu mer nu när karln lyckats med konststycket att bli vald till borgmästare (!). Att det senare dessutom sker ”off-panel” medan Spindelmannen är ute och jazzar i en annan dimension tillsammans med Fantastiska Fyran visar också hur snyggt manusförfattarna integrerar diverse klassiska Spindelmannen-element och får helheten att bli något större än summan av sina delar.
Som nämnts är ASM ett team effort – vilken annan ongoing bjuder på så många olika toppförfattare och illustratörer? Marc Guggenheim, Mark Waid, Dan Slott, Phil Jimenez, Marcos Martin, Javier Pulido, John Romita Jr, alla serieskapare i världsklass. Men frågan är om inte mesta äran för att ASM är en så helgjuten superhjälteupplevelse vecka in, vecka ut måste gå till ”The Spidey Brain Trust”, d v s huvudförfattarna Bob Gale, Marc Guggenheim och Dan Slott, samt redaktörsteamet Thomas Brennan, Stephen Wacker och Tom Brevoort. Det är ändå de som är huvudansvariga för att koordinera allting, hålla kommunikationskanalerna mellan alla författare och illustratörer öppna så att man kan passa in story beats med kort varsel genom att lyfta ut en sida här och lägga till en sida där – allt för att historierberättandet ska klaffa in i minsta detalj. Jag har tidigare liknat ASM-produktionen vid modern TV-serieproduktion men när man läser om hur det går till bakom kulisserna på många TV-serier idag är det frågan om inte ASM sköter story- och karaktärskoordination bättre än vad som är normen på TV. Än så länge har jag inte sett några större klaff-fel, heck, jag har inte ens sett några små. Det är bara störtskönt flow hela tiden. Make Mine Marvel!
Sheesh. Inte chans till många no-prizes då, tydligen?
Finns det några trades att rekommendera? Man blir ju nyfiken på att ta upp sitt Spidde-läsande igen.
”Nya” ASM börjar i tradesen Brand New Day 1-3. Dock: de tre samlingarna är inte lika helgjutna, det tog författarkollektivet ett tag att bli varma i kläderna. Från sjätte traden ”Crime and Punisher” och framåt är det riktigt, riktigt bra.
2 partaren Family Ties (nr 575 och 576) är klockren.
Tror de var då jag slutade hata BND-Spidey.
Mmm, en mycket välkommen och actionpackad update av Hammerhead. Och Joe Kelly radar verkligen upp Spindelmannens one-liners, upptäckte jag när jag läste om den efter att ha läst din kommentar.
Kunde vara kul att höra din syn på Mysterio-historien nu senast, som jag tycker är den starkaste av Gauntlet-seriens återseenden av de klassiska Spidde-skurkarna (och detta i ett mycket starkt fält – Electro, Sandman och Rhino-historierna var även de riktigt bra).
Hänger upp mig på teckningen.
Jag älskade Bachalo (som gjorde Family Ties)
Gillade Azaceta (som gjorde Electro storyn)
Tyckte om Pulido (Sandman och Rhinos backup.)
Men Martin… Hans spindel och mysterio är lik Pulidos vilket jag gillar men resten blir bara fel för mig. Speciellt Hammerhead då det Bachalo gjorde var så attans snyggt.
Men storyn är bra. Let’s play 52 pickup! With your teeth.
Kan inte få ur mig nåt vettigare. Väldigt blandade känslor.
Hej igen Anon (eller är det en ny Anon?)! Smaken är som bekant brun. Själv gillar jag Bachalo minst av alla Spidde-tecknare på senaste tiden, det är en bedrift att Family Ties var så bra _trots_ honom. Azaceta är lysande, likaså Pulido – och jag gillar Martin med, hans Punisher och Wolverine är så härligt grova och svartmuskiga.
I andra tidningar kan jag tycka det är enerverande om man byter art team hela tiden. Men i ASM funkar det på nåt sätt, dels för att standarden är så hög och jämn, och dels för att de lyckas matcha rätt illustratör till rätt manus.