Snabb återblick: 2001 tar Brian Michael Bendis över Daredevil och gör den (tillsammans med toppillustratören Alex Maleev) i ett slag till en av mest intressanta superhjälteserierna på marknaden: gritty, gatusmart och tät både i action och dialog. Daredevil råkar ut för en massa elände och det händer saker man inte trodde man skulle få se i en till namnet helt vanlig månadsblaska från Marvel.  Snabbspola fram till 2006 och Bendis och Maleev lämnar serien. Det är inga nobodies som ska ta över, man tar in Marvels nye Golden Boy Ed Brubaker som författare och talangfulle Michael Lark som illustratör – men ändå undrar alla: ska de lyckas? Efter fem år med Bendis, lika ikoniska och karaktärsdefinierande som en gång Frank Millers, är förväntningarna höga. Visst, Brubaker och Lark är bra, men inte så bra. Väl? Jo för tänk att det är de: Brubaker knockoutöppnar med en arc som är lika oväntad som efter viss eftertanke självklar, och Daredevil forstätter toppa listan över intressanta superhjälteserier. Brubaker tar upp en del av Bendis trådar, lägger till många egna, och väver en egen historia med både över- och undertoner av psykologisk skräck.

Snabbspola igen fram till 2009. Brubaker och Lark lämnar serien i och med #500 (som egentligen är #120 av Daredevil vol 2 – den omstartade titeln som började 1998 efter att serien varit nedlagd i ett par år – men eftersom #500 är ett bra och runt nummer så återgick man till ursprungsnumreringen) och från och med #501 är det britten Andy Diggle och spanjoren Roberto de la Torre som tar över Marvels blindaste superhjälte. Diggle är etablerad (han började sin bana som redaktör och författare på 2000AD) men inte lika välmeriterad som Brubaker eller Bendis var när de tog över DD. Mest känd är han förmodligen för tyvärr nedlagda Vertigo-serien Losers (filmen har snart premiär), en non-stop-special-forces-spion-action-serie a la James Bond möter Andy McNab. De La Torre har tidigare noterats för sitt arbete på bl a Iron Man och Ms Marvel. Ett lite otippat, lite riskfyllt val. Ska Marvels redaktörsteam lyckas med tredje staffettpinnebytet också?

Snabbt svar: Nä. Inte vad det verkar på #501 i alla fall. Men det behöver inte vara dåligt, det är bara det att man är så bortskämd som Daredevil-läsare efter 9 år av Bendis-Brubaker-Maleev-Lark.

Upplägget är coolt. Utan att spoilra alltför mycket kan jag säga att serien börjar med att DD får möjligheten att ta över ninjagänget The Hand (hans gamla fiender alltså). Brubaker har lagt upp den här bollen för ett par nummer sen så någon superöverraskning är det inte direkt. Sen går det dock snett: serien presenterar ett ”moraliskt dilemma” som ska kännas som tungt och svårt men som tyvärr är i klassen ”Du får välja mellan att ge det här barnet en chokladkaka eller också måste du döda hela Gävles befolkning”, plus att lösningen på det problemet tar karaktären Matt Murdock/Daredevil så långt bortom vad som tidigare etablerats som rimligt att man blinkar, skruvar på sig lite besvärat och sen bara vänder blad så fort som möjligt. Diggle vill få till en tung, definierande händelse, ett riktigt ”comic book moment”, en knockout liknande den som kickstartade Brubakers DD i #82, men det blir mest skämskudde av det hela tycker jag.

Kanske är jag väl hård. Diggle är ändå en talangfull författare och jag är övertygad om att han har överraskningar på lut framöver som kommer hjälpa till att förklara DD:s clang-honk-tweet-konstiga agerande. Scenerna när DD:s vänner pratar om honom är betydligt mer jordnära och karaktärstrogna – rentav karaktärsutvecklande – så det väcker visst hopp. En av Daredevil-seriens styrkor har alltid varit resten av det återkommande persongalleriet och det förstår åtminstone Diggle att utnyttja. Bildmässigt är Torres bra men försöker imitera Alex Maleev lite väl mycket (särskilt i scenerna med DD och The Hand) – man hoppas att han i kommande nummer hittar en mer egen stil (det var därför Lark var ett så bra val efter Maleev – båda två mycket duktiga och lite udda, men också olika till stilen).

Tyvärr ett stort kliv bakåt för Daredevil, men #501 innehåller i alla fall tillräckligt mycket potential för att jag ska vilja se vart Diggle tänker ta vägen, i alla fall ett tag. Klart sämre än Bendis och Brubaker men ändå helt OK för att vara mainstreamsuperhjältar. Jag ger Daredevil ett par nummer till, spottar inte Diggle upp sig så tar jag nog bort den från prenumerationslistan. Framförallt borde han göra något åt skildringen av Kingpin som en skolflicksaktig tönt: vadå ”Jag spelar medvetet mjuk och ynklig så att mina fiender underskattar mig”? Den Kingpin jag känner skulle knivat sig egen morsa hellre än att verka vek ens på låtsas.

Trackback-adress