”det skulle sitta fint med iallafall lite mer progress i handlingen och med ett uns mer action”. Så tänkte jag efter att ha läst föregående nummer av Warren Ellis No Hero, som hittills innehållit betydligt mer prat och intrig än klassiskt trikåklätt superhjältande. När vi nu är uppe i del 4 av 7 så switchas en hel del av pratet ut mot action, men det är rätt långt ifrån den typ av superhjälteaction som vi oftast är vana vid. Det handlar snarare om en sorts ångestinducerad våldspsykos med kroppsdelar yrandes som konfetti som resultat. Säga vad man vill om Juan Jose Ryps tecknarstil, men han är verkligen som klippt och skuren för den här typen av överdetaljerade våldskavalkader. Det är definitivt på gränsen till det morbida, men med No Heros genomgående obehagliga känsla så känns det rätt naturligt.
Handlingsmässigt så är den FX7-injicerade hjältevolontären Josh Carver nu inte längre helt övertygad om att det var en särskilt bra idé att ge sig i lag med Carrick Mastersons globala superensemble. Anledningen till Josh tvekan är främst att han istället för att utveckla superkrafter drabbats av ett totalt fysiskt sönderfall. I all korthet så ligger han i en sjukhussäng och tycker (med all rätt) synd om sig själv medan han ser mer och mer ut som en strålskadad zombie. Parallellt med det så diskuterar Masterson och en av hans första lyckade superexperiment – Redglare – vem som egentligen kan tänkas ligga bakom de mord som nyligen drabbat deras superteam, och de landar i beslutet att de trots Joshs ”problem” ska presentera honom för allmänheten som Frontlines nyaste medlem.
För min del så tycker jag att den enda nackdelen med No Hero är att det blir rätt stora glapp i handlingen medan man väntar på att nästa nummer ska komma ut. Ellis gör sig ingen som helst brådska i berättandet, vilket såklart är bra, men det känns precis som förut att No hero kommer att fungera mycket bättre som en komplett volym än som lösnummer. I övrigt är det fortfarande väldigt snyggt, spännande och svart humoristiskt.
Manus: Warren Ellis
Illustration: Juan José Ryp
Förlag: Avatar Press
Betyg: 4/5
Jag läste det här numret först nu. Det har legat i högen med olästa grejer. Sista rutan med den tandlöse Carver är fan det bästa jag sett på länge.
Då kommer du gilla #5.