All Star Superman är ju en nästan sorgligt löjlig titel på en serietidning, eller hur? Vadå All Star? Bara det borde ju inneburit att jag hade hållit mig undan från den här samlingsvolymen, särskilt som den då ju även handlar om Superman, den kryptoniske moralpredikanten från yttre rymden. Så varför gick jag då och spenderade mina surt förvärvade slantar på en samlingsvolym som jag rent logiskt inte borde gilla? För det första så kan det ju då och då vara nyttigt att försöka motbevisa sina fördomar och på sätt bredda sina vyer. Har jag hört. För det andra så har jag inte kunnat undgå att se/höra hur bra recensioner All Star Superman fått i stort sett överallt. Ska tydligen ha vunnit ett par priser också, så då får man väl anta att den måste vara rätt ok, trots allt. Kort historia ännu kortare, jag köpte den efter jobbet och läste den.
Arkiv för februari 2009
All Star Superman, vol 1
Emperor Vulcan
Med förhoppning om att Emperor Vulcan skulle vara lika bra som Ed Brubakers 12-numriga X-Men-epos (ja, vi säger att det är ett epos) The Rise and Fall of the Shi’ar Empire var jag minst sagt rätt peppad när jag och kattungarna kurade ned oss i vardagsrumssoffan med en nyanländ TPB. Katterna verkar dock lida av koncentrationssvårigheter och lämnade snart läsandet för att istället sitta och stirra i väggen ett bra tag innan de plötsligt bestämde sig för att rafsa upp all bäddning i sovrummet. Så här i efterhand kan jag nästan önska att jag hade hängt på.
Grunden för Emperor Vulcan, författad av Christopher Yost (som jag inte är särskilt bekant med), läggs i X-Men: Deadly Genesis, även denna av Brubaker, där han introducerar Vulcan aka Gabriel Summers som den förlorade tredje brodern till Alex och Scott Summers, det vill säga Havok och Cyclops. Jag var måttligt förtjust i Deadly Genesis, men i och med att den ledde fram till ovan nämnda The Rise and Fall… så var allt i princip förlåtet. Hur som helst, som titeln avslöjar så har Vulcan då till slut lyckats sno åt sig positionen som kejsare över Shi’ar-imperiet, medan brorsan Havok tillsammans med en samling x-polare, resterna av Starjammers och en hop Shi’ar-rebeller plottar för att avsätta Vulcan från tronen. Så långt är allt väl.
Det första jag stör mig på med Emperor Vulcan är illustrationerna. Billy Tans fräna omslag, som du kan se här ovan/nedan, känns nästan som falsk marknadsföring när man börjar läsa och konfronteras av Paco Diaz lätt utvecklingsstörda karaktärer. Svårt att sätta fingret på vad det är som känn så fel, men tror att det handlar om hans proportioner och perspektiv. Miljöer, skepp och utomjordingar ser oftast helt ok ut, men så fort någon karaktär man tror sig känna igen är med så blir man mest bara sur för hur förvrängda och fel de ser ut.
Dock, en något bristande tecknarstil kan ju förlåtas tack vare en mästerlig historia. Så är det tyvärr inte här. Emperor Vulcan slutar i pincip på exakt samma sätt som det börjar, med Vulcan som kejsare och Havok och co som kämpande underdogs. Allt som händer däremellan känns därför mest som utfyllnad som inte påverkar någonting. Visst, det blir en del fightande fram och tillbaka mellan de olika faktionerna, och det är ju rätt fräckt när en nyintroducerad rymdras använder custombyggda stjärnor för att bränna sönder planeter och annat det inte gillar, men i det stora hela känns de mot slutet smått platt. Hoppas på att Vulcan och hans entourage skärper till sig under pågående och kommande War of Kings.
Manus: Christopher Yost
Illustration: Paco Diaz
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
War of Kings: Warhawk #1
Innan jag läste denna hade jag inte läst en endaste sida med Darkhawk. Allt visste var att han någon form av tonårssuperhjälte som skapades i början av 90-talet. Ung kille hittar en amulett som förvandlar honom till en brottsbekämpande android. Men trots att karaktären är helt okänd för mig så kommer jag snabbt in i berättelsen. Om det nu finns någon berättelse.
Detta nummer handlar mest introducera karaktären och hans problem. Det är just problematiken som gör serien läsvärd och engagerande. Chris Powell, som han egentligen heter, är en rätt intressant karaktär. Ständigt plågad av okontrollerade raseriutbrott och rädslan för att den android han förvandlas till ska ta över kontrollen.
Dock har jag lite svårt att se koppling till War of Kings. Darkhawk utspelar sig på Long Island i New York, långt bort det intergalaktiska jätteepos man hade förväntat sig. Samtidigt är nog denna korta miniserie ett sätt att föra in karaktären i ett större sammanhang. Lite konstig är det även att Marvel lyfter fram en så pass obskyr karaktär som Darkhawk. Kanske försöker Marvel göra lite av en reboot av karaktären och det skulle inte förvåna mig om vi får se Darkhawk som löpande titel efter att War of Kings är avslutat.
Som bonus innehåller detta nummer även debutnumret av Darkhawk från 1991. Vanligtvis ogillar jag när tidningar fylls ut med gammalt material men här funkar det faktist bra. I alla fall för mig. Mycket för att jag aldrig läst något tidigare. Det gamla materialet håller inte alls samma klass utan känns mest som gammalt trögt 90-tals fluff.
Manus: C.B. Cebulski
Illustration: Harvey Tolibao och Bong Dazo
Tusch: Harvey Tolibao och Joe Pimentel
Färg: Rain Beredo och Jay David Ramos
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Amazing Spider-Man #587
Jag tror vi nu helt kan glömma hela debaclet med One More Day, för enda sedan denna omdiskuterade rebooten av Spider-Man så har kvalitén på historierna varit i stigande. Spider-Man har blivit spännande igen, och det mycket tack vare att Marc Guggeinheim har tagit Spidey i viss mån tillbaka till grunden, till det som verkligen gjorde Spidey populär. Amazing Spider-Man #587 andas gammal klassisk Spider-Man mycket tack vara Guggeinheim men också John Romita Jr, men samtidigt så har man också lyckats att hålla Spider-Man modern och inte minst spänannde. En svår balansgång men en som Guggeinheim och Romita klarar av.
Fortsätt läsa Amazing Spider-Man #587
Green Lantern: No Fear
Efter att ha läst och fastnat för Green Lantern i Green Lantern: Rebirth (som du ju läser om här) så gjorde jag slag i saken och inhandlade Green Lantern: No Fear, som samlar Green Lantern #1-6 och Green Lantern Secret Files #1. Alltså, efter Rebirth, som var något av rungande succé, så kickade DC igång en ny löpande serie med Hal Jordan i huvudrollen som Green Lantern, och precis som i Rebirth är det Geoff Johns som hanterar författandet.
Batman and the Outsiders Special #1
Batman and the Outsiders Speical #1 blev lite av en överraskning för min del. Jag hade väntat mig en ganska ordinär historia men fick i stället en väldigt välskriven och på sina ställen rätt gripande historia där Alfred Pennyworth får ett sista uppdrag av Bruce Wayne/Batman, att sätta ihop ett nytt team av Outsiders.
Fortsätt läsa Batman and the Outsiders Special #1
Incognito #2
Ed Brubaker och Sean Phillips har fått mycket beröm för sina serier, inte minst Criminal men också Sleeper. Ingocnito är deras nyaste serie tillsammans och ni som läst Criminal lär nog känna igen stilen då Ingocnito går lite i samma Noir-stil som Criminal.
Serien handlar om Zack Overkill en superskurk som nu lever under vittnesbeskydd sedan hans bror dött i en eldstrid. Han avskyr sitt ya liv som laglydig medborgare men finner en dräglig existens genom att extraknäcka på kvällarna som superhjälte.
The Immortal Iron Fist vol. 2: The Seven Capital Cities of Heaven
Volym 1 av Iron Fist var en rätt ok serie. Ändå kändes den lite som en besvikelse. Kanske för att jag i något sorts Brubaker-rus trodde att den skull vara bättre än Jesus. Däremot är volym 2 en riktig höjdare. Det är ett fyrverkeri av superhjälteepos, österländsk mystik i Hollywood-tappning och jävla massa kung fu-sparkar.
The Seven Capital Cities of Heaven tar vid där förra volymen slutade. Vart 88:e år materialiserar sig alla de sju himmelska städerna på det jordliga planet samtidigt. Hur bättre fira detta än att ställa till med århundradets kampsportsturnering? Varje stads Immortal Weapon fajtas för att försvara just sin stads färger. Och Danny ”Ion Fist” Rand står såklart redo att med brinnande knytnävar stå upp för K’un-Luns heder. Nu är egentligen inte just den delen av historien den mest intressanta. Det är ett gäng rätt softa slagsmålsscener. Inte så mycket mer. Den intressanta delen är snarare alla de flashbacks som berättar om den förra Immortal Iron Fist Orson Randalls bakgrund och dennes förhållande till Dannys far, Wendell Rand. Det är en blandad påse av lite Indiana Jones, lite Jules Verne och lite gammal pulplitteratur. Rätt sweet faktiskt
Manus: Matt Fraction & Ed Brubaker
Illustration: David Aja
Tusch: David Aja
Färg: Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Dark Avengers #1
Signade helt spontant upp för en prenumeration av Brian Michael Bendis och Mike Deodatos nyspunna Dark Avengers. Anledningarna var för mig många: Bendis gjorde ett riktigt bra jobb med New Avengers (som jag av någon anledning aldrig brytt mig om att nämna här), Deodato är en av mina nuvarande favoritillustratörer (främst tack vare hans insats tillsammans med Warren Ellis i Thunderbolts), och själva konceptet med ett gäng elakingar som leker hjältar funkar väl i princip alltid (Thundebolts igen). Hur som helst, rätt höga förväntningar och allt, hur bra är då egentligen första numret av Dark Avengers?
Riktigt bra. Det bjuds på en hel del överraskningar när det kommer till vilka som rekryteras som medlemmar, främst gällande Iron Patriot, Ms Marvel och Hawkeye, och det ska bli kul att se vad Norman Osborn hittar på för galenskaper med sitt nya och smått övermäktiga team. Dr Doom är också med på ett hörn, och det känns som om att Bendis med det här inledande numret öppnar för en hel massa lovande möjligheter. Mer Dark Avengers framöver alltså.
Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Annihilation: Conquest, Book 2
Så, volym 1:s inledande kamp mot det galaxinvaderande robotkollektivet Phalanx fortsätter i den här andra och avslutande samlingen av Annihilation: Conquest, och jag känner mig lite kluven. Trots bra karaktärer som Nova, Quasar, Adam Warlock, Super-Skrull, Ronan, Star-Lord och hans entourage med flera, och trots en galaxomspännande intrig som svallar fram och tillbaka, så känns Conquest som helhet inte lika massiv som föregångaren Annihilation. Kanske beror det på att de olika handlingarna kring huvudspåret är rätt så separerade från varandra ända tills slutet, eller på att det är lite oklart vem som är huvudperson egentligen. Svårt att sätta fingret på vad det är som känns lite off, men det känns spontant som att Conquest försöker upprepa vad Annihilation gjorde, med resultatet att det känns som en något blekare kopia.
