Precis som många andra så började läsa X-Men under 80-talet, du vet under den där guldkantade perioden när Chris Claremont och John Byrne berättade mutanthistorier som än idag är bland de bättre man kan lägga vantarna på. Hur som helst, förutom att etablera mitt intresse för superserier och Marvels mutanter så fick team Claremont/Byrne mig även att få upp ögonen för en karaktär som än idag är en av mina absoluta favoriter: Nightcrawler. Det blåa trollet har inte bara några av de coolaste superkrafterna (teleportering, väggklättring och förmåga att smälta in i skuggor), utan har för mig alltid varit en av de x-män som väldigt tydligt förkroppsligat klyftan mellan mutanter och mänskligheten. Plus att han ser ball ut. Men nog om min manliga kärlek till en gulögd kille med svans och vidare till X-Men Origins: Nightcrawler som kom ut för några veckor sedan.
För manus står Adam Freeman och Marc Bernardin (som jag inte känner till sedan tidigare) och illustrerandet hanteras av Cary Nord och James Harren. Många kockar alltså, men vad innebär det för soppans del? Inget anmärkningsvärt tyvärr. Den bakgrundshistoria som berättas här tycker jag faktiskt känns rätt ointressant. Inte för att den nödvändigtvis är dålig i sig, utan snarare för att det inte känns som att den tillför något till det jag redan visste om Nightcrawler. Han växer upp på ett nöjesfält där han bli illa behandlad, träffar en präst, håller på att bli lynchad och räddas av Charles Xavier som samlar på mutanter. Typ så. Jag hade nog väntat mig mer av den här serien, för jag är rätt så besviken. Det känns som om att det finns mer potential i Nightcrawler och i hans bakgrund än det som visas här. Rätt snyggt tecknat är det i och för sig, men det räcker tyvärr inte hela vägen för mig. Lite trist, men det blir bara en 2:a för X-Men Origins: Nightcrawler.
Illustration: Cary Nord, James Harren
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5