Fångade via Twitter och Warren Ellis själv (en av de mer underhållande kändis-twittrarna som skjuter ur sig vridna uppdateringar flera gånger om dagen ) upp att hans grafiska novell Black Summer ska bli film. Bolaget som snappat upp rättigheterna heter Vigilante Entertainment, och manuset hanteras av Ryne Pearson, som i min mening gjorde ett rätt ok jobb med dvd-aktuella Knowing (med Nicholas Cage i huvudrollen). En drygt ett år gammal recension av Black Summer finner du här, och med rätt budget och lite fingertoppskänsla så tror jag nog att den här serien kan ha potential som långfilm. Hurrarop eller bitter skepsis, vad säger du?
Inlägg taggade ‘Warren Ellis’
Black Summer blir film
Planetary #27
Obs! Mild spoilervarning utfärdas!
Ännu ett rekviem. I och med #27 nådde Warren Ellis och John Cassadays pulp-superhjälte-SF-serie Planetary sitt (planerade) slut. Det är en seriebedrift som visserligen inte är lika lång i nummer räknat som 100 Bullets, men lika lång – länge! – i tid: det tog 100 Bullets tio år att prestera 100 nummer, medan ständigt försenade Planetary tog nästan elva år på sig (1999-2009 – med ett uppehåll 2001-03) att komma ut med 27.
I likhet med 100 Bullets är Planetary också en modern seriemilstolpe. Warren Ellis lekfulla genreblandning bygger i stor utsträckning på ett refererande och nytolkande av populärkulturella traditioner som inte står Alan Moores efter. Serien har växlat mellan att de/rekonstruera sina Golden- och Silver Age-förebilder (Planetarys mesta skurkar The Four är som bekant en ond version av Fantastiska Fyran, för att bara ta ett exempel) och att söka sig längre bak i pulptraditioner (Doc Savage, The Spider, Fu Manchu och andra pulpgestalter dök i lindrigt maskerad – eller helt omgjord – version upp regelbundet i Planetary) och viktoriansk populärlitteratur (avsnittet där Elijah Snow möter både Sherlock Holmes och Dracula är ett av de bästa i serien). Till skillnad från Alan Moores senaste alster (jag tänker främst på League of Extraordinary Gentlemen: Black Dossier och League of Extraordinary Gentlemen: 1910), som mest har tett sig som gammalmansaktiga nostalgiexerciser, har Ellis serien igenom lyckats behålla en barnslig berättarglädje och ett ansenligt sinne för humor, vilket gjort att Planetary alltid gått att läsa med stor behållning även utan encyklopedisk kännedom om superhjälte- och pulphistoria. Ellis har också konsekvent arbetat utifrån ett tajt one-shot-format: ett nummer, en historia. Visserligen finns det en övergripande story som fördjupas med tiden, men varje nummer har i god pulpanda en knockoutöppning, ett rafflande mittparti och ett halsbrytande twist-ending – skolad som han är i 2000AD-traditionen vet Ellis värdet i att ge läsarna en bra slutpoäng i varje nummer. Allt detta plus John Cassadays likaledes lekfulla, pulpiga och understundom barock/art nouveau-influerade illustrationer har gjort Planetary till en av de senaste årens bästa äventyrsserier alla kategorier.
Illustration: John Cassaday
Färgläggning: Laura Martin
Förlag: WildStorm
Betyg: 5/5
Astonishing X-Men: Ghost Box
Har väntat rätt så ivrigt nu på den här samlingen med Warren Ellis version av Astonishing X-Men. Dels för att jag brukar gilla Warren Ellis skrivande i allmänhet och hans skrivande för Marvel i synnerhet (exempelvis Ultimate Galactus och Thunderbolts), och dels för att det var ett bra tag sedan jag faktiskt läste något bra med X-Men. Astonishing X-Men Vol. 5: Ghost Box samlar #25-30 av Astonishing X-Men och #1-2 av specialaren Ghost Boxes och är alltså Ellis och illustratören Simone Bianchis första arc för den här titeln. Innan vi går in på vad team Ellis-Bianchi levererar som kör vi en snabb bakgrund för Astonishing X-Men:
Astonishing X-Men är fortsättningen på Grant Morrisons och Frank Quietlys New X-Men (som införde en hel massa stora och viktiga förändringar till X-Men, men det är ett helt separat inlägg bara det), och är en titel som gått/går parallellt med systertidningen Uncanny X-Men. Astonishings första 24 nummer styrdes genom positiva recensioner och en Will Eisner Award för ”Best Continuing Series” av Joss Whedon (du vet han Buffy-killen) och John Cassaday, och när det blev dags för de båda att vandra vidare mot nya äventyr så föll ansvaret på Warren Ellis och Simone Bianchi att styra skutan vidare. Mycket att leva upp till med andra ord, men då jag själv faktiskt inte läst särskilt mycket alls av Whedons X-Men så kan jag inte göra någon direkt jämförelse här.
Ghost box då, är den något att ha? Jag själv är positivt inställd till den. En av Ellis starkare sidor är hur han hanterar sina karaktärer, och här lyckas han väldigt bra med teamet bestående av Beast, Cyclops, Emma Frost, Storm, Wolverine och den unga Armor. Han lyckas faktiskt så bra med karaktärerna att själva dynamiken dem emellan ibland känns intressantare än den story han målar upp kring spöklådorna. Har läst en del andra recensioner där det klagas lite på att Ellis ibland är för kåt på invecklade teorier och komplexa tekniska grunkor (typ som själva ghost boxen), och jag kan till viss del hålla med om det då det finns en del grejer som man kan behöva läsa och fundera över både två och tre gånger innan man helt fattat vad det är Ellis egentligen vill ha berättat. Inte för att den här typen av serier ska behöva vara lättlästa på något sätt, men att Ellis bubblar på om kromosom-rader, duploider och triploider från parallella verkligheter tillför ärligt talat inte jättemycket till själva handlingen. Ghost box är inte på något sätt en dålig story, men det hade varit fint om Ellis kunde ha gjort det lite enklare för sig själv och fokuserat en aning mer på individerna än på avancerad fysik och teknik.
Gällande det visuella så gillar jag italienaren Simone Bianchi skarpt. Hans sätt att jobba mer med färgdjup och svärta snarare än detaljer i form av pennstreck ger allt ett skönt djup och en väldigt snygg look som passar väldigt bra för den här titeln. Allt känns väldigt gediget, välgjort och annorlunda på ett bra sätt. Det visuella intrycket blir däremot lite spretigare i de alternativa berättelserna i Ghost Boxes #1-2 där vi har ett flertal olika illustratörer som gör kortare berättelser om spöklådorna, men då de är helt fristående från grundserien så kan jag inte påstå att det stör särskilt mycket. Överlag så skulle jag säga att Ghost Box är av den snyggare serierna jag läst på ett bra tag, och Bianchis färgpackade illustrationer ser säkerligen lite extra bra ut på den här hardcover-utgåvans glansiga papper.
Sammanfattningsvis, gillar du Warren Ellis och/eller X-Men så gillar du med stor säkerhet Ghost Boxes. Det är en bra serie i en väldigt snygg förpackning.
Illustration: Simone Bianchi, Kaare Andrews, Clayton Crain, Alan Davis, Adi Granov
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
No Hero #7
Slutet är här. För Warren Ellis No Hero alltså. Det har varit en spännande och intressant resa genom den här seriens sju nummer, och som jag påpekat tidigare så har det varit rätt svårt att se vart Ellis egentligen har varit på väg med hela den här vridna antihjälteskildringen. Tempot var relativt långsamt i de fyra första numren för att sedan axa upp till halsbrytande berg-och-dalbanehastighet genom de tre avslutande. Apropå halsbrytande så är det även rent bokstavligt talat i det sjätte och i det här sjunde numret. Kort sagt, gillar du extremvåld, blodkaskader, avknäckta kroppsdelar och utslitna ryggrader monterade som penisproteser så är det här serien för dig. Föredrar du mer pacifistiska lösningar på världsproblem så ska du nog hålla dig väldigt långt bort, för det här är ett rent frosseri i avancerat övervåld. Med det sagt så hoppar vi raskt vidare till själva handlingen och den berättarmässiga finalen på No Hero.
Med fritt spelrum att göra precis vad som helst så känns det lite som att Warren Ellis mot slutet faktiskt spårat ur en aning med No Hero när det kommer till berättandet. Det explicita övervåldet går ärligt talat lite över gränsen och känns tyvärr så pass omotiverat och nästan sjukligt att det bitvis hamnar i vägen för själva storyn. Handlingen som genom nummer 1-5 varit smygande och rätt obehaglig med hemlighetsmakeri och en massa ugglor i mossen gör en plötslig tvärvändning och introducerar en helt ny premiss som ställer allt som skett tidigare på kant. Det är egentligen ingen dålig tvist, men det är lite så att man nästan känner sig lurad efter att följt ”originalhandlingen” genom merparten av storyn. Överraskad blir man hur som helst. Känns även lite som att Ellis glömt bort sin egen tagline How much do you want to be a superhuman? Mitt i alla tvister och det konstanta extremvåldet så försvinner nämligen den mer fundersamma tonen, och betraktelsen av den moderna superhjälten får ge plats för mer actionbetonad avslutning. Dock: Den absoluta finalen och den här seriens allra sista sida räddar det mesta, och som helhet sett så skulle jag vilja säga att No Hero definitivt är en läsvärd och underhållande superhjältetolkning à la Warren Ellis. En samling lär vara på gång nu inom en snar framtid, så köp den om du missat lösnumren. Nämnde jag förresten att den här serien innehåller en utsliten ryggrad monted som en penisprotes?
Illustration: Juan Jose Ryp
Förlag: Avatar Press
Betyg: 3+/5
Ultimate Comics: Armor Wars #1
Första numret av Ultimate Comics: Avengers var helt otroligt bra. Mark Millar levererade precis det där jag ville ha. Det känns bra att Marvel satsar på bra författare med sina Ultimate-titlar. Vid sidan av Millars Avengers så skriver Brian Michael Bendis Ultimate Comics: Spider-Man. Jag har inte skrivit något om just den men de två första numren har varit helt ok. Utöver Millar och Bendis så är även Warren Ellis med på Ultimate-tåget med sin Armor Wars. Som alltid när det gäller grejer av Ellis så är förväntningarna höga. Och Armor Wars är en hyfsad serie. Men tyvärr känns det att Ellis skrivit detta första numret med vänsterhanden utan att riktigt bry sig. Mycket av det som gör en serie till en typisk Ellis-serie finns där. Mest i form av den typ av smart och witty dialog som brukar känneteckna Ellis. Och det är framförallt intressant att se alkoholisten Tony Stark i Ellis händer. Den halvfulle, desillusionerade och sarkastiske Stark påminner ofta rätt mycket om Ellis själv. Så det borde ju egentligen vara en riktigt bra serie. Men det saknas på något sätt tillräckligt mycket hjärta och engagemang från Ellis sida för att det riktigt ska lyfta. Utöver det gör illustratören Steve Kurth ett helt ok jobb — utan att på något sätt glänsa.
Armor Wars känns långt ifrån att vara en oumbärlig serie. Om du bara ska läsa en Ultimate-titel så rekommenderar jag att du lägger dina pengar på Millars Avengers istället.
Illustration: Steve Kurth
Tusch: Jeffrey Huet
Färgläggning: Guru Efx
Förlag: Marvel
Betyg: 2++/5
Hotwire: Requiem for the Dead #1-4
Radical Comics är ett nytt spännande amerikanskt serieförlag. Bland annat blev det utnämnt till ”Best New Publisher of the Year 2008” av Diamond Comics. Radical har valt att fokusera sin utgivning på helt målade serier. En av dem är den brittiska serien Hotwire: Requiem for the Dead. Serien har befunnit sig vad som i filmbranschen kallas för development hell. Mannen bakom serien, Steve Pugh, har försökt få den utgiven under flera år. Det var först när Radical nappade som den blev publicerad. Och efter att ha läst den tycks det rätt märkligt, för det är en utmärkt serie.
Omslaget pryds av namnet Warren Ellis, vilket säkert lockar en hel del läsare. Men serien är egentligen inte skriven av Ellis utan av Pugh själv. Visserligen efter en grundstory och ett koncept utarbetat av Ellis. Pugh fick ett manus av Ellis för flera år sedan medan Ellis fortfarande var en relativt okänd författare och inte den superstar han är idag. Pugh har sedan utvecklat det men behållit grundkonceptet från Ellis’ manus. Och det märks, hela serien känns väldigt mycket som något som skulle kunna komma från Ellis’ penna. Lite blandning av bisarr teknologi, attitydfulla karaktärer och en svart samhällsskildring.
Hotwire utspelar sig i en snart framtid där de döda uppstår som spöken, så kallade Blue Lights. Förutom så kallade repressors, en form av artificiellt skapade kraftfält, för att hålla de döda isolerade till högteknologiska kyrkogårdar, finns en speciell avdelning av Londons polis som hanterar Blue Lights. Dessa poliser kallas Excorsists. Alice Hotwire är en av dem. Samtidigt som Alice är en konspiration på spåret där någon försöker skapa vapen med hjälp av Blue Lights, så rasar ett enormt upplopp i London sedan två poliser misshandlat några oskyldiga emigranter. Miljön i Hotwire är lite som en blandning av filmerna Blade Runner och Strange Days mixat med romanen Neuromacer. Allt detta kombinerat med lite hitech-skräck. För mig funkar den kombon otroligt bra.
Vanligtvis kan jag ha lite svårt för målade serier. De brukar ofta fokusera alltför mycket på det visuella och glömma bort att ett riktigt bra manus är grunden för en bra serie. Pugh faller inte i den fällan. Dels har det säkert hjälpt till att han haft en bra grund att bygga på tack vara Ellis. Men Pugh själv har helt klart talang i att skriva. Mycket av det vi ser i Hotwire är Pugns egna idéer. Saker han utvecklat själv utifrån Ellis’ grund. Men det ska dock sägas att den här seriens storhet inte är dess manus. Även om det är en helt ok historia så är det dess grafiska uttryck som jag fastnar för. Sällan har jag sett en målad serie som sett så bra ut. Och jag tror att det till stor del beror på att Pugh i grund och botten är en traditionell lineart-tecknare. Han kan grunderna i hur en serie ska tecknas. I Hotwire tar han det ett steg längre. Jag läste i en intervju att han uppskattade att ha total kontroll när han gjorde Hotwire. Han var inte i händerna på tuschare eller färgläggare utan kunde själv bestämma hur han villa att slutresultatet skulle bli. Just det gör att det verkligen känns som en riktig serie. Hotwire är så långt man kan komma ifrån när någon airbrushande fantasy-målare fått för sig att göra en serie. Det är i grund och botten en gedigen tecknad serie. Som råkar vara målad.
I november kommer Hotwire i samlad form. Om du känner för att lyfta blicken från att som kommer från Marvel, DC eller Image och testa något nytt så kan jag verkligen rekommendera den.
Illustration: Steve Pugh
Förlag: Radical Comics
Betyg: 4-/5
Astonishing X-men #32 = Seriepepp!
Det känns som att alla kommentarer är överflödiga kring Astonishing X-men #32. Omslaget säger allt om hur bra det kommer bli. Warren Ellis + X-men + Brood = Seriepepp! Om inte vi råkar ut för de sedvanliga förseningarna den här titeln dragits med sedan starten så kommer vi få läsa det här numret den 4:e november. Känns lite som en tidig julklapp.
Förhandstitt på Warren Ellis’ Supergod
Jag har tjatat om min otroliga seriepepp inför Supergod förut och här kommer några bilder från första numret. Kommer från Avatar Press i november.
Klicka för större bilder.
För den som tvivlar…
…in the world of SUPERGOD, superhumans are the ultimate expression of the Messiah complex, and scientists can build Messiahs who will fly down from the skies to save the world. No-one thought about how they’d save the world — or even if they’d want to. So begins the apocalyptic tomorrow of SUPERGOD — the story of how supermen killed us all and ended the world just because we wanted to be rescued by human-shaped things from beyond Science itself. Take every superhero comic ever published, shove them into a nuclear-powered blender, soak it in bad vodka and set the whole thing alight — and SUPERGOD will crawl out and eat your brain.
SUPERGOD: praying to be saved by a man who can fly will get you killed.
via: warrenellis.com
CCC: Supergod
”Supergod is what happens when there actually are super-humans that you worship as gods and then they turn on you. The body count might be higher than anything else we’ve ever done.” Så beskriver William Christensen på Avatar Press Warren Ellis kommande serie Supergod. Och vad säger man? Jag känner att jag älskar det utan att läst en enda sida. Mer om Supergod och ett gäng andra serier som Avatar presenterade på Chicago Comi-Con kan du läsa på Comic Book Resources.