Det blir mycket FATHOOM! och SKRAKOOM! när två av Marvels största och starkaste skapelser får fritt spelrum i Mark Waids senaste Hulk-arc: Gods and Monster. Med hjälp av ett fragment från Thors hammare Mjölner skapar Bruce Banner och hans S.H.I.E.L.D.-team av forskare en dimensionsportal till Asgård. Där ska de hitta en mystisk vätska som kan påskynda ersättningen av fossila bränslen. Enligt uppgift existerar denna vätska enbart i den ogästvänliga och kallaste av de nio världar som utgör Asgård: Isjättarnas Jotunheim.

Banner och hans team får inte oväntat hjälp av åskguden Thor själv men resan genom dimensionerna verkar också ha skett genom tiden för det här är en Thor långt innan han mötte Hulk och Avengers. Förutom de besvärliga Isjättarna verkar en av Banners assistenter också vara desperat inställd på att ta livet av sig.

Banner fortsätter att använda sina bägge alter egon för att skapa en bättre värld som jag beskrev i min förra recension. Detta koncept ligger helt i linje både med Marvel NOW! och Mark Waids serieskapande överhuvudtaget eftersom det är nytänkande och underhållande på samma gång. Att låta Walt Simonson teckna detta äventyr istället för Leinil Yu känns också helt rätt med tanke på historiens inramning.

Tidsresan gör att Simonson kan rita Thor i sin klassiska Silver Age-dräkt och göra hela arcen till en riktig 1980-talsfiesta för ögonen, komplett med Simonsons karaktäristiskt bombastiska stil och spektakulär färgläggning av Andres Mossa och Jim Charalampidis. Scenerna med just Thor är helt fantastiska.

För min egen del tappar jag sugen efter ett tag. Det är samma mättnadskänsla som när man tar om för femtielfte gången på den fantastiska buffén: ”Aldrig mera krispigt fläsk”. Jag känner att det hade räckt med två nummer för att berätta den här historien som på inget sätt är dålig utan bara lite för mycket. I vissa scener blir Simonson också väldigt skissartad vilket tyvärr sänker betyget lite och jag är ledsen att behöva säga det, Walt: Bruce Banner och Harry Osborn har inte samma frisyr.

I övrigt toppbetyg till en bra historia med samma sköna nerv som i första arcen och den lilla tvisten med Banners suicidala labassistent manar till eftertanke.  Lösningen på det sistnämnda problemet är helt trovärdig och Mark Waid slutar detta äventyr med ett optimistiskt utropstecken.

P.S. Om man vill läsa ett klassiskt fristående nummer med samma figurer som i ovannämnda berättelse rekommenderas Incredible Hulk #255 från 1981. ”Thunder Under The East River!” eller ”Dunder under stadens grunder!” som den hette när den dök upp i svenska Atlantics Hulk i 1982 års sommarnummer (för övrigt min första Marveltidning på svenska som jag fick i åttaårspresent av min farmor). Detta är från tiden med en Hulk som ständigt är på vandring ut och in i olika skeenden och berättelser, ständigt på flykt från Banner och sökande efter frid. Skrivet respektive ritat av mina absoluta favoriter: Bill Mantlo och Sal Buscema!

Mycket värme och humor, skön action samt vackert budskap i en historia med två figurer som är helt jämnstarka. Hulk kan inte lyfta Thors hammare och Thor råkar ständigt i bekymmer när han förvandlas tillbaka till Dr. Donald Blake. Att göra allt det här i ett nummer är verkligen något som dagens serieskapare borde lära av. Enkelhet och rätt känsla. Det behöver inte vara svårare än så. Detta nummer ger mig också tillfälle att bli sentimental då jag minns min lågstadietid med allt vad det innebar av sorglöshet, glädje och ett sommarlov som varade en evighet.