Innan jag haft tid att läsa Jens Lapidus och Peter Bergtings nyligen utgivna serie Gängkrig 145 så satt jag och Ferdinand någonstans på Södermalm här i Stockholm och drack några öl. Vi pratade bland annat kring hur problematiskt det kan vara ibland när man ska tycka till om något som man verkligen inte vill tycka något negativt om. Vi blev dock avbrutna av att en blond tjej bajsade på toagolvet och tappade liksom lite fokus efter det, men poängen kvarstår: Det kan vara svårt att skriva helt ärligt om något du rent spontant känner att du borde lyfta fram. Gängkrig 145 är ett lysande exempel på det här. Sveriges största och mest ambitiösa serieprojekt som lanseras på bred front över hela landet måste naturligtvis premieras, särskilt av mig som serieälskare med förhoppningar om större publik spridning av just den här nichen av fulkultur. Oavsett om serien skulle vara fullständigt fantastisk eller ett totalt slöseri med liv så känner jag att jag har ett personligt intresse av att det ska gå bra för Gängkrig 145. För första gången på väldigt lång tid så har det öppnats en dörr som skulle kunna leda till en relativt stor tillströmning av nya serieläsare.
Så, på grund av dessa funderingar var jag nästan på gränsen till orolig när jag nu under helgen lade mig tillrätta med Gängkrig 145. Lite som grädde på orosmoset vet jag även att jag kan vara väldigt kräsen när det kommer till det rent visuella, och att jag allt som oftast föredrar serier med superkrafter, robotar, explosioner och storslagna intriger på galaktisk skala framför verklighetsskildringar. Särskilt svenska sådana. Många potentiella risker i en och samma bok med andra ord.
Det första orosmolnet skingrades turligt nog rätt så omgående. Peter Bergting gör ett smått strålande jobb med att visualisera Jens Lapidus tappning av Stockholms mindre smickrande baksida. Lapidus Stockholm Noir är, förutom ett fränt namn på en cool idé, med sin mörka och tyngre version av dagens Stockholm väldigt passande för den här typen av grafisk novell (eller vad vi nu kallar det). Bergtings grova men ändå skarpa stil mixat med de genomgående mörka färgerna skapar en bra atmosfär till problemen i söderort, och det är väldigt bra bildflyt genom hela berättelsen. Visst, om vi nu verkligen ska gå in på detaljnivå så kanske jag kan tycka att hunden mot slutet kan ha sett lite off ut i en del rutor, men det är bara en petitess. Peter, hatten av för din leverans. Internationell klass utan tvekan, och väldigt kul att se.
När det kommer till berättandet så har jag själv ingen tidigare erfarenhet av Jens Lapidus tidigare böcker, Snabba Cash och Aldrig Fucka Upp, och hade tack vare det inga egentliga preferenser eller högt ställda förväntningar på Gängkrig 145. Kort sammanfattat så kretsar storyn kring en våldtäkt utförd av två män med kriminella kopplingar på en rivals syrra. Allt tar såklart hus i helvete på nolltid och det dröjer inte länge förrän Hasse Aro och Leif G.W. Persson sitter i Efterlyst och pratar om det pågående gängkriget. Spännade och snyggt berättat om du frågar mig. Rent karaktärsmässigt så är snuten Hägerström kanske lite väl klyschig och bekant ibland (frånskild arbetsnarkoman gör saker på sitt sätt, dövar sina problem med mer jobb och har svårt för relationer), men överlag så är alla karaktärer och relationerna dem emellan riktigt bra. Storyn tycker jag funkar fint från början till slut, och jag måste säga att jag faktiskt är smått positivt överraskad. Lär vara ännu bättre för de som läst böckerna innan och har lite mer koll på alla som är med.
Så, sammanfattningsvis så var ju det här inte alls så farligt som jag först fasade för. Hade såklart varit asjobbigt om jag inte hade gillat Bergtings och Lapidus insats, så jag är glad, både för deras och skull och för min egen, att jag slapp göra en sågning. Jag hoppas nu verkligen att Gängkrig 145 blir en rungande succé över hela landet – eller varför inte hela världen – och att den leder både till en stor tillströmning av nya läsare och i ett uppsving för svenskt serieskapande. Det hade ju varit så sjukt nice. Tack och bock.
Manus: Jens Lapidus
Illustration, tusch och färg: Peter Bergting
Förlag: Wahlström & Widstrand
Betyg: 3+/5