Tummelisa är fritt baserad på HC Andersens klassiska saga. Matilda Ruta har placerat Tummelisa i Årstaviken omgiven av otrevliga djur och ruttnande natur. Tummelisa, här inte söt och liten utan bara liten och hård, har inte bara de giftassugna djuren att kämpa mot utan även tusen år av sagor som förlänat henne och andra i samma situation en viss roll, i många fall en offerroll. Tummelisa kämpar emot i denna kalla och hårda värld genom att överleva på det hon hittar och döda de som vill äga henne, möjligheter som Tummelisa får gott om i Tummelisa eller Den andra vildmarken.

Matilda Ruta skriver i inledningen att boken kom till som ett examensprojekt på Konstfack för att synliggöra texters och bilders gömda politik. Redan här borde jag anat att det sannolikt inte skulle bli en givande läsning. För det är verkligen Tummelisa inte. Albumet känns betydligt mer som ett konstprojekt än en serie och det lider albumet av. Jag kan ha överseende med att helt saknar serierutor, det kan bli bra ändå, men Tummelisa är bara stentrist. Berättarrösten är närmast en plåga eftersom budskapet som ska förmedlas uppenbarligen är det viktiga och då spelar det mindre roll att den historia som berättas i stort sett saknar driv framåt utan mer flyter omkring likt den padda Tummelisa dödar i inledningen. På pluskontot finns färgläggningen och teckningarna som jag gillar men de förmår inte lyfta det krampaktiga berättandet som ger en oengagerande och pretentiös berättelse där teori gått före praktik. Jag kan tänka mig att läsa något av Matilda Ruta i framtiden men i så fall vill jag ha en genomarbetad serie inte ett trist konstprojekt.