En av våra kommentatorer tyckte det var på sin plats att så här nära ett år senare (Justice League, den första titeln i den nya satsningen, kom ju ut i augusti förra året, och sedan sparakde resten av The New 52 igång på allvar i september) göra en liten utvärdering av DC:s The New 52-satsning och jag kan inte annat än hålla med. När jag tittar över min egen DC-konsumtion över de senaste månaderna slås jag själv av hur lite min seriekonsumtion ändrats, åtminstone i ett längre perspektiv. De flesta av titlarna jag provköpte första numret av tog sig aldrig upp på min pull-list. Det var för lite som högg tag på ett djupare plan, trots att flera nummer körde med tämligen chockartade cliffhangers i första numret för att dra med sig läsarna. Men chockartade cliffhangers kan inte ersätta god personskildring, vilket t ex är anledningen till att jag så här nära ett år senare håller Dial H, China Miévilles bidrag till ”andra vågen” av The New 52, betydligt högre än hajpade 52-titlar som Wonder Woman eller Swamp Thing (som jag alltså inte köpte mer än #1 av, medan Dial H direkt gick in på pull-listen och redan tre nummer in känns helt etablerad och bra mycket intressantare).
Inlägg taggade ‘Travel Foreman’
The New 52 (nästan) ett år senare
Animal Man #1-5
För kanske en vecka sedan så sänkte DC priserna på merparten av sina serier i ComiXology-appen på iPhone och iPad, och jag har precis överraskat mig själv med att sträckläsa den första arcen av DC:s nya Animal Man. Varför är det ingen som sagt till mig att Animal Man är en svinbra serie nu för tiden? Inte för att jag ogillat Animal Man tidigare egentligen, jag läste faktiskt alla Animal Man-nummer av Grant Morrison förra året och tyckte de var helt ok, men det är ingen serie som jag direkt fastnade för. Nu är det Jeff Lemire som ärvt författarskapet under DCnU, och även om Lemire är ett namn som ofta poppar här på Shazam så har jag själv ingen relation överhuvudtaget till hans tidigare verk. För min del så är det säkert en fördel, för i och med att jag inte har något annat att jämföra med så kan jag inte säga om nya Animal Man känns som en typisk Lemire-serie eller inte. Det spelar heller ingen som helst roll, för jag tycker som sagt att det här var en riktigt bra serie.
För den som inte känner till Animal Man sedan tidigare så är han en rätt klassisk DC-karaktär som debuterade redan 1965, då Buddy Baker fick sina krafter när han råkade hamna i vägen för ett exploderande rymdskepp. Som Animal Man har Buddy superkraften att kunna låna i stort sett vilken förmåga som helst från djurriket, som till exempel att flyga som en fågel, bli stark som en björn och så vidare, vilket han använde i rollen som trikåklädd brottsbekämpare. Animal Man blev aldrig någon jättehit under de första 20 åren, men i slutet av 80-talet så fick Grant Morrison relauncha Animal Man, vilket ledde till ett helt knippe nummer som idag är smått kultförklarade. Med Morrison vid spakarna så bytte Buddy fokus från rent superhjältande till deltidshjälte och familjefar, där frun Ellen och barnen Cliff och Maxine tog nästan lika mycket plats som Buddy själv. Morrisons Animal Man var bitvis även en smått alternativ meta-titel med mer eller mindre uppenbara referenser till såväl andra titlar som seriemediet i helhet. För den som är nyfiken på Morrisons version av serien så finns samtliga nummer för en hyggligt billig penning på DC:s och ComiXologys iPhone-appar. Hur som helst, nog om gamla Animal Man och vidare till det desto mer aktuella.
Illustration: Travel Foreman, Steve Pugh
Förlag: DC
Betyg: 4+/5
DC52 * 4
Jahapp, för några timmar sen kuskade jag alltså iväg till Orbital Comics för att lägga vantarna på lite nya förstanummer från DC och snacka serier med Orbitals Chris Thompson – och här kommer lite snabba intryck av de fyra DCnU-titlar jag köpte:
Animal Man: Jeff Lemire börjar på allvar etablera sig som en av DC:s återkommande författare, Animal Man är en av två titlar han fått ta hand om i DCnU. Det är svårt att följa i Grant Morrisons fotspår (inte ens Grant Morrison själv klarar det alltid) men berättarglädjen är det inget fel på och det är värt mycket. Lemire fokuserar på Buddy Bakers familjeliv, något som alltid varit centralt för figuren – liksom de creepy skräckelementen. De senare tar Lemire och illustratörsteamet Foreman & Green också fasta på i en läbbig drömsekvens och ett bra cliffhangerslut – överlag förefaller Foreman & Green passa Lemires sensibiliteter väl, vid ett par tillfällen känns det som om motiv och kompositioner är väldigt noggrannt dikterade av Lemire (inte något negativt). Däremot har Lemire definitivt lämnat indieviben hemma, även om det här är kompetent genomfört är det aldrig överraskande, aldrig annorlunda. Det finns ingenting som skaver i Lemires Animal Man-version, inte än i alla fall. En solid 3+.
Illustration: Travel Foreman (Animal Man), Yanick Paquette (Swamp Thing), Ardian Syaf (Batgirl), Ben Oliver (Batwing)
Tusch: Dan Green (Animal Man), Vicente Cifuentes (Batgirl)
Färgläggning: Brian Reber (Batwing), Ulises Arreola (Batgirl), Nathan Fairbairn (Swamp Thing), Lovern Kindzierski (Animal Man)
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
