Återigen är vi inte direkt pinfärska här på Shazam: Common Grounds kom ut som sexdelars minisere 2004 och samlingen gavs ut senare samma år… men den finns fortfarande i tryck, och skaparen Troy Hickman (som tvåfalt Eisner-nominerades för serien 2005) är fortfarande aktiv, så det är väl OK, eller?

Common Grounds är namnet på en kafékedja av typen Starbucks, men det speciella med den här är att den grundats av en f d superhjälte, och därför fungerar som tillhåll för superhjältar/skurkar (fiket är nämligen fredad zon, se). Konceptet luktar Astro City lång väg och det är också Astro City som är den närmaste andliga släktningen till Hickmans novellserier (alla Common Grounds-serier är kortare, avslutade historier om 5-6 sidor).

Jag måste säga att jag har svårt att se storheten i Common Grounds – om man inte gillar sentimentalitet och toaletthumor (!) finns det inte så mycket att hämta i Hickmans novellserier. De flesta består av ett enda skämt som dras ut för länge, eller en mycket lite modifierad version av någon historia man hört flera gånger förut (t ex far-son-vi-kommunicerar-inte-så-bra-med-varann-men-vi-älskar-varann-ändå-serien Elsewhere eller generationsuppgörelsen Heir of Truth). Toaletthumorn härrör från en historia där hjälten Mental Midget och hans ärkefiende Man-Witch träffas på toan på Common Grounds och har lite djupsnack mellan krysten (jag skojar inte!). Och så vidare. Det ska enligt förordet vara rörande historier och mänskliga ögonblick ur superhjältandets vardag, men Hickman är för upptagen med sina ”tokroliga” koncept för att ha tid med sina karaktärer.

Det finns några undantag i samlingen. Mötet mellan tonårshjältinnan Deb-U-Ton och ortodox-judiske Moshe Chomsky, alias The Acidic Jew (haha) i Sanctuary har rätt myspysigt samtal-på-fik-stämning, och Time of their Lives har för en gångs skull en twist ending som Hickman inte telegraferar en dag i förväg. Dessutom är det kul att se toppillustratörer som Mike Avon Oeming, Chris Bachalo, Dan Jurgens och Ethan Van Sciver ta ut svängarna när det inte är så mycket som står på spel – illustrationerna är mycket mer avslappnande än Hickmans ofta ansträngda berättande.

Common Grounds är uthärdlig mer än dålig, men jag skulle ändå spara pengarna och lägga dem på en latte och en croissant istället.