Så. Jag gjorde precis som jag tänkt. Kom hem och läste Ruins utan att ha sett eller läst något annat än omslaget nedan. Med risk för att kanske låta pretentiös och pinsamt insnöad så skulle jag vilja påstå att jag blev smått överväldigad. Ruins målar upp en så dystopisk, nattsvart och hopplös version av Marvels universum att man knappt tror att det är sant. Premissen är enkel: Allt som har med superkrafter och deras ursprung att göra har gått katastrofalt fel i den här alternativa verkligheten. Vi får följa reportern Phil Sheldon (som för den insatte är samma reporter från den betydligt mer positiva serien Marvels, som Ruins är något av en motpol till) när han reser runt Amerika efter sanningen bakom alla de superkraftsrelaterade händelser som gått fruktansvärt fel.
Han möter en patetisk och alkoholiserad liten man med spretig hår och skelett utanpå händerna på en bar, hör berättelser om forskaren som istället för att gammastrålas till en supervarelse förvandlats till en hög levande cancertumörer, och om någon sorts man helt i silver som ska ligga död i omloppsbana runt jorden. Han besöker ett koncentrationsläger för döende Kree-soldater och bevittnar ett självmord där en ung man i skinnjacka sätter eld på sitt eget huvud och kör runt på en mototcykel tills han till slut dör. Med mera. Det finns ingen egentlig röd tråd i berättelsen, utan man får som läsare helt enkelt följa med Sheldon i hans resa genom en verklighet som enligt honom själv av någon anledning känns helt fel. För att sammanfatta så är allt i Ruins rätt hemskt från början till slut. På ett bra sätt.
