Hallå därute i mörkret! Nu ska jag försöka få in lite ljus i vardagen genom att introducera en tävling inför julmånaden så folk kanske kan få sig något eget roligt eller möjligtvis en våldsamt billig julklapp till någon nära. Jag har nämligen lite seriealbum till övers efter jag fått dubbletter av samma material när jag uppdaterat mina samlingar till finare utgåvor. Tänkte det här kunde vara ett trevligt sätt att bli av med dem och samtidigt föra konsten vidare. Jag kommer ha en tävling i veckan fram tills jul så denna pågår till onsdag 5 december. Då presenteras vinnaren bland de rätta svaren (kommer bli en fråga att besvara) och nästa veckas tävling och pris läggs upp. Varje onsdag blir ny tävlingsdag. Men nu hoppar vi på den första tävlingen presenterad av mig själv, lite lätt obekväm framför kamera (var lite stundens ingivelse så ursäktar dålig bild- och ljudkvalité)!
Alltså Roots Of The Swamp Thing med alla Len Wein och Bernie Wrightsons berättelser från 70-talet med gamle Swampy är priset. Och frågan var alltså:
”Vad hette människan som blev Swamp Thing i varelsens absolut första framträdande?”
Skicka svaren till par@shazam.se och jag kommer lotta fram vinnaren till albumet bland de rätta svaren. Tävlingen pågår alltså fram till onsdag nästa vecka (låt oss säga klockan 12.00 på dagen) så maska inte för mycket bara. Fortsätt läsa mycket serier nu!
En av våra kommentatorer tyckte det var på sin plats att så här nära ett år senare (Justice League, den första titeln i den nya satsningen, kom ju ut i augusti förra året, och sedan sparakde resten av The New 52 igång på allvar i 
Animal Man: Jeff Lemire börjar på allvar etablera sig som en av DC:s återkommande författare, Animal Man är en av två titlar han fått ta hand om i DCnU. Det är svårt att följa i Grant Morrisons fotspår (inte ens Grant Morrison själv klarar det alltid) men berättarglädjen är det inget fel på och det är värt mycket. Lemire fokuserar på Buddy Bakers familjeliv, något som alltid varit centralt för figuren – liksom de creepy skräckelementen. De senare tar Lemire och illustratörsteamet Foreman & Green också fasta på i en läbbig drömsekvens och ett bra cliffhangerslut – överlag förefaller Foreman & Green passa Lemires sensibiliteter väl, vid ett par tillfällen känns det som om motiv och kompositioner är väldigt noggrannt dikterade av Lemire (inte något negativt). Däremot har Lemire definitivt lämnat indieviben hemma, även om det här är kompetent genomfört är det aldrig överraskande, aldrig annorlunda. Det finns ingenting som skaver i Lemires Animal Man-version, inte än i alla fall. En solid 3+.
En av seriebutikerna i min hemstad London, 
