Inte helt oväntat har många amerikanska serieskapare i indiesvängen ett passionerat förhållande till superhjälteserier. Marvel har i antologin Strange Tales gett några ur den skaran helt fria händer att ge sin egen tolkning av förlagets figurer. I vanlig ordning har titeln Strange Tales funnits i en mängd olika inkarnationer sedan 50-talet då den gav utrymme åt Marvelmonster av olika slag. Den här tidningen kommer ut under MAX-baneret och är följaktligen en liten aning våldsammare och mer profan, vilket i dagens serieklimat ärligt talat inte säger särskilt mycket. Volym ett finns samlad i en tpb där bland andra Jason och Stan Sakai är med.
Som brukligt är i antologisammanhang är det ömsom bourbon ömsom vatten, och jag kommer givetvis att fokusera på de starkare bidragen. Rafael Grampá ligger bakom såväl omslag som första numrets roligaste serie. Tänk er Darren Aronofskys The Wrestler med Wolverine och andra helande mutanter i rollerna. En minst sagt vriden kärlekshistoria ger den korta berättelsen en tillfredställande avrundning. En annan höjdpunkt är Shannon ”Papa Wheelie” Wheelers snyggt rastrerade version av Red Skull som miljökämpe. Ständige Shazamfavoriten Jeff Lemire ger en bisarr och mycket kanadensisk vinkling på sin version av Man-Thing.
ex när jag vid senaste besöket hos min lokala seriebutik upptäcker en Peter Bagge-teckning stirra ned på mig från hyllan – va? En Peter Bagge-grej jag missat? Hur är det möjligt? En snabb bläddring ger vid handen att jag inte bara missat Bagge utan mycket annat – Strange Tales är en antologisamling om tre nummer (nu inne på #2, hoppas verkligen att jag kan hitta #1 som baknummer…) där Marvel bjudit in ett gäng indie/alternativserieskapare att göra sina egna versioner (oftast parodier, men ibland mer substantiellt än så) av Marvels hjältar – det är helt enkelt fråga om att det äääntligen blivit dags för en Marvel-version av DC:s Bizarro Comics och World’s Funniest (har ni inte läst dem så spring och köp genast – båda två innehåller f ö flera serier av shazam.se-favoriten Evan Dorkin). Och detta har alltså gått mig helt förbi, så jag har missat #1. Typiskt.
