Det var meningen att det här skulle bli en post på temat ”serieläsande vs seriesamlande”, lik de ni sett tidigare här och här (tanken var att alla redaktionsmedlemmar skulle bidra med en krönika om detta – som ni ser går det framåt om än lite trögt). Ämnet väckte en massa tankar och framförallt minnen; resultatet blev någonting betydligt spretigare. Håll till godo.
Jag kommer inte ihåg min första serie. Jag har däremot en massa osorterade tidiga serieminnen. Till exempel hur jag klippte ur Snobben-strippar från Nya Wermlands-Tidningens seriesida och klistrade in dem i egenhändigt hophäftade ”album”. Hur jag läste Kalle Anka och inte riktigt förstod varför eller på exakt vilket sätt fortsättningsserierna i slutet av varje tidning var bättre än resten av tidningen – men de var bättre (de var såklart ofta gjorda av Carl Barks – även en 5-åring kunde känna igen kvalitetsskillnaden mellan hans alster och det i Danmark/Spanien/Italien licenstecknade skräpet som annars fyllde upp Kalle Anka-tidningen). Fortsättningsserierna i Kalle Anka avslutades f ö alltid med en liten vinjettext av typen ”Hur ska nu farbror Joakim lyckas undkomma Magica De Hex förbannelse? Ja, det får du läsa nästa vecka…”, och när jag lärde mig att skriva försökte jag kopiera dessa texter i marginalerna av mina andra serietidningar (bland annat Hacke Hackspett, minns jag), som såklart inte innehöll fortsättningsserier – ett cargokult-liknande upprepande av en formel som på något magiskt vis skulle göra de andra tidningarna lika bra som Kalle Anka-klassikerna.
