Vi fortsätter med det svenska temat här på Shazam med en kortrecension av Det bästa barnet. I år släppte Galago nämligen uppföljaren till Sofia Olssons Hetero i Hägersten. Jag insåg när jag läste Det bästa barnet att det är en självbiografisk serie, något jag inte snappade upp när jag läste föregångaren. Pino. Det var iofs inte uppenbart förrän en bit in i Det bästa barnet heller och för att få en uppfattning om hur mycket som var självbiografiskt fick jag t.o.m. kolla upp en intervju 😉 . Så kan det vara. I Det bästa barnet får vi iaf åter stifta bekantskap med det heterosexella paret från Hetero i Hägersten. Nu är det barnalstring som är på gång, men det går inte som de hoppats på samtidigt som förhållandet börjar krackelera.
Som jag redan tidigare skrivit så påminner Sofia Olssons teckningar en hel del om Jeff Browns i hans självbiografiska serier och liksom Brown är inte teckningarna i sig en fröjd men Sofia Olsson är väldigt skicklig på att förmedla stämningar och framförallt känslor, något t.ex. en del amerikanska tecknare skulle behövt vara bättre på. Speciellt bekymrade och deppiga ansiktsuttryck är hon skicklig på vilket Det bästa barnet innehåller ett överflöd av för det är ingen munter tid hon beskriver. Kombon ofrivillig barnlöshet, svek och tvivel kunde borgat för en alltför tung läsning men Sofia Olssons visar även här vilken skicklig humorist hon är, både bildmässigt och i dialogen som är riktigt bra. Just dialogen är alltför ofta styltig i svenska serier men Sofia Olssons är alltigenom naturlig och har ett riktigt bra flyt. Hennes debut Ända hit var bra, Hetero i Hägersten inte lika bra men det Det bästa barnet är hennes bästa hittills och för mig en självklar kandidat till nästa års Urhunden-pris.
