Jag har tidigare nämnt DC:s Showcase-utgåvor av gamla serier. Showcase-utgåvorna av DC:s gamla flaggskepp Justice League of America är nu framme vid vol 4 vilket betyder åren 1969-70. Klassiska historier av Gardner Fox och Denny O’Neill alltså, företrädelsevis illustrerade av Mike Sekowsky och Dick Dillin (med än mer bemärkta omslagsillustratörer, bl a Neal Adams, Joe Kubert och Gil Kane). Precis den sortens historier som jag växte upp med i gamla Gigant m a o.
60-talets tidiga Justice League-serier bibehåller trots allt en charmig lekfullhet med sina genomlöjliga intriger och verklighetsfrånvända hjältar. Lekfullheten märks även visuellt i de funkiga skurkgallererna (gigantiska sjöstjärnor! robotarméer!) och SF-miljöerna (konstiga rymdskepp, idel främmande planeter) som Justice League rör sig i. Tyvärr har allt detta blivit tämligen trött och tungrott redan i slutet av 60-talet. Istället för att vara dåliga-men-charmiga är JLA-serierna i den här volymen mest dåliga rakt av, trots att volymen innehåller ”klassiker” som Larry Lances (Dinah Lances a k a Black Canarys make alltså) död under stjärnskurken Aquarius bowlingklotsvapen. Kontinuiteten håller sin förlamande hand (Jord Ett! Jord Två! Hörde jag Jord Tre?) över de många äventyren med Justice Society. Det som i seriens början kunde ursäktas med en klämkäck tidsanda känns ansträngt några år senare: en irriterande detalj är t ex hur hjältarna ständigt ”inte tror sina ögon” eller utbrister saker i stil med ”Men det är ju omöjligt!” när de konfronteras med något tokigt skurkpåhitt – trots att hjälteskaran själv innehåller bra mycket omöjligheter (utomjordingar med vingar, människor som kan krympa o s v). Man tycker att superhjältar borde ha utvecklat en viss tolerans för konstigheter, men så icke JLA. Den charm som trots allt återstår ligger huvudsakligen i de valhänta men uppriktiga försöken att tackla samhällsproblem, som i äventyren ”The Coming of the Doomsters” och ”Come Slowly, Death, Come Slyly!” där JLA tacklar ett gäng utomjordingar vars specialitet är att förgöra världar medelst miljöförstöring. Jag ska villigt erkänna att den ironiska läsarten är svår att hålla stången, men man får kanske trots allt tolka de här serierna i förhållande till sin egen tid – och som sådana är de kul tidsdokument över ett medium som tämligen motsträvigt närmar sig sin egen samtid.
Dessa senare volymer av JLA har åldrats med mindre värdighet än de tidigare. Endast för nostalgiker med tålamod inför lökig dialog.
Illustration: Mike Sekowsky, Dick Dillin
Tusch: George Roussos, Sid Greene, Joe Giella
Förlag: DC
Betyg: 2-/5
De Jonah Hex-serier som presenteras här är av en typ man numera sällan ser från de stora förlagen, men som en gång var väldigt vanliga: korta novellserier om 10-15 sidor med en twist ending, och som sällan hänger ihop från avsnitt till avsnitt. Dock kan man i Jonah Hex vol 1 tydligt se att inslaget av fortsättningsserie och kontinuitet ökar över tid, allteftersom Jonah Hex på 70-talet blev populärare – först som en av flera serier i antologititeln Weird Western Tales, och senare i sin egen tidning. Fokuset på kortare berättelser gör också att det är svårt att sträckläsa den här volymen (sträckläser man är det svårt att undgå upprepningarna i serien och man hinner tröttna på Jonahs stundtals tillkämpade faux-Westerndialekt…) – liksom alla Showcase-volymer är det bäst att läsa ett par serier och sedan vänta ett tag innan man återvänder.
