Bosnienkriget har poppat upp i nyheterna på nytt sista tiden i och med gripandet av Ratko Mladic i maj i år, generalen som ledde de bosnienserbiska styrkorna och gripandet 2008 av Radovan Karadzic, den politiske ledaren. Bägge krigsförbrytarna väntar nu på sina domar i Haag. Detta 16 år efter Dayton-avtalet skrevs under och gjorde slut på Bosnienkriget. Jag var själv i tonåren under kriget och kommer ihåg lite av tv-reportagen och artiklarna om beskjutningen av Sarajevo, ett par som mördades på en bro, en bomb på en marknad. Men så mycket mer minns jag inte och när jag läser Gorazde inser jag hur lite jag egentligen visste om kriget. Framförallt visste jag inte hur vidrigt det var, krig är iofs alltid vidrigt, men hur grannar vände sig mot grannar så snabbt och de ofattbara grymheter som följde. Däremot mindes jag omvärldens svek, hur man bara såg på övergreppen, rädda för att ta del i en konflikt och inte göra det som borde vara det grundläggande: skydda civila. Men egentligen var allt så bekant, demagogiska makthavare piskar upp hatstämning, det blir naturligt att betrakta världen ut ett svartvitt vi och dom-perspektiv, övergreppen börjar, omvärlden tittar på och om omvärlden griper in är det oftast för lite och för sent. Rwanda, DR Kongo och Darfur är andra konflikter där etnicitet, grymheter och omvärldens senfärdighet drar paralleller till Bosnienkriget. Att det ändå finns hopp för att alla fina ord inte är tomma ord visar den (iofs senfärdiga) insatsen i Libyen där omvärlden efter mycket velande bestämde sig för att försöka stoppa Khaddafis angrepp på sitt eget folk, parallellerna mellan Misrata och Gorazde är många. Jag ska inte fördjupa mig mer i detta för ämnet kräver så mycket mer än vad jag kan erbjuda. Men nu till tyckandet om Gorazde och varför den är en modern klassiker.

Fortsätt läsa Goražde